Astra Zeneca ligger under genomsnittet för den tid det tar att ta fram nya läkemedel. David Brennnan, vd för bolaget sedan årsskiftet, har fokus klart för sig - det duger inte, takten måste öka.
- Vi är inte nära där vi borde vara.
David Brennan har dagen före lämnat bolagets huvudkontor i London för att ta emot på direktionsvåningen på bolagets forskningshuvudkontor, i Södertälje. En amerikan i Sverige, bofast i England. Hur ser han på svenskt ledarskap?
- Det bygger på samarbete och när samförstånd har nåtts är det arbete som gäller, direkt. I USA pekas det ofta med hela handen medan det i England är lite likt det svenska sättet, med en stor skillnad - det blir inte lika kvickt handling. Den svenska mentaliteten har haft stor inverkan på Astra Zenecas sätt att fungera.
Själv har han lite av alla sorters ledarstil i sig och använder sig av olika roller i olika situationer.
- Ju högre upp i hierarkin man kommer desto fler roller behövs, som ett galleri. Det försöker jag lära mina medarbetare, jag tycker att det är väldigt viktigt.
Så tystnar han, leendet kommer efter en stund:
- Min ledarstil kan vara väldigt amerikansk.
Otålig med processen
På frågan om vem som reagerar på honom, hans taktik och beslut, svarar han direkt att han inte har några problem med att styrelsen har åsikter om hans agerande. Han är hårdhudad, säger han.
- Jag vill ha kritik, få respons på det jag gör.
Under intervjun hinner David Brennan visa några av sina olika sidor. Från amerikanskt välkomnande och generös värd till rannsakande ledare, från otålig vägvisare till rollen som läkemedelsbranschens försvarsadvokat.
Det är under diskussionen om att korta tiden för nya läkemedel som otåligheten manifesteras. Efter en pedagogisk inledning, som förklarar processens gång, fäller han den missnöjda kommentaren om att inte vara i närheten av målet, ett missnöje som också tar sig uttryck i en kraftig dask i bordsskivan.
Bolagen i den hårt reglerade läkemedelsbranschen har svårt att vara unika i hur de skyndar på processerna. Alla gör ungefär detsamma, höjer riskerna.
Säkerheten får inte äventyras
Den tiden är förbi när varje steg i utvecklingen skulle analyseras innan nästa kunde tas. Nu dras nästa fas igång innan delresultaten är klara, en metod som gör att bakslag kan bli extra kostsamma. Men valet är enkelt, att inte tävla med hjälp av tiden är som att lämna fältet fritt för konkurrenterna.
- Vi måste snabba på processerna och köra dem mer parallellt. Det kan kosta en del men också ge en del.
Så snart en ny medicinbebis har fötts och patenterats tickar klockan och tär på den tid som återstår för det nya preparatet att härska i eget majestät på marknaden - det gäller att få så lång tid på sig som möjligt innan kopiorna släpps fria.
Ekonomiska risker är en sak, men patientsäkerheten kan inte äventyras.
- Det värsta som kan hända är att behöva dra tillbaka ett preparat som redan är ute på markanden men visar sig ge biverkningar vi inte anade, säger David Brennan.
Ansvarsfrågorna är de som får honom att ikläda sig försvarsadvokatens lite bistra min. Det handlar bland annat om vilket etiskt-moraliskt ansvar som kan förväntas av ett kommersiellt företag i en bransch som påverkar människors liv markant.
- Vi, alltså hela branschen, beskylls ibland rättmätigt men ibland också felaktigt. Vi tar ansvar. Men det räcker inte med att säga det, vi måste visa det också. Att ta fram mediciner som verkligen gör skillnad är ett sätt, ett annat kanske är att dra sitt strå till stacken i friskvårdsfrågor.
Sedan fem, tio år tillbaka har det sociala och moraliska trycket ökat på läkemedelsbranschen. De stora aktörerna har numera ett "titta-vad-vi-gör-för-tredje-världen"-projekt. I Astra Zenecas fall handlar det om ett tuberkulosprojekt i Bangalor - "lyckas vi få fram medicinen kommer vi att göra allt vi kan för att den ska nå människorna som behöver den".
När det gäller branschens höga rörelsemarginaler (det som anger vad företaget tjänar på sina varor) är försvaret att det krävs buffertar när läkemedel ska forskas fram. Efter sju till åtta miljarder kronor och många år är sannolikheten att preparatet ska nå marknaden inte större än mellan fem och tio procent.
De satsningar som anses värda att göra måste vara potentiella storsäljare, just för att fylla på i kassan. Det gäller att många har behov av dem, eller att riktigt höga priser kan tas ut. En av riskerna är förstås att mediciner som ett färre antal människor behöver, eller som inte kan prissättas högt, aldrig kommer att se dagens ljus.
En annan risk har Sverige lite nyvaket blivit varse på senare tid. Den handlar om hur olika landstings prioriteringar påverkar patienters tillgång till medicinska behandlingar. Ett exempel är en framgångsrik behandling vid bröstcancer som ett skånskt landsting i våras först beslutade att inte använda på grund av höga kostnader.
Viss beredskap för fattiga
David Brennan inser att företeelsen är ny i Sverige, där tillgången på mediciner och behandling traditionellt sett likadan ut i hela landet och inte styrts av enskildas ekonomi. Det blir hemlandet USA han använder som modell för hur olika förutsättningar att skaffa medicin kan lösas.
- I USA har vi förvisso många fattiga som inte får den hjälp de ska ha. Men där är man medveten om att så är fallet och det finns ändå en viss beredskap att hjälpa de utsatta till god vård.
