Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Socionomer överraskar med orsaker att stanna

Att utbilda sig till socionom är populärt. Ändå har många kommuner hög personalomsättning bland socialsekreterare. Professor Staffan Höjer har undersökt vad som får socialsekreterare att stanna länge på samma arbetsplats.

I en kvalitativ studie har ni frågat 37 socialsekreterare från Sverige, Italien och England som arbetar med barn vad som fått dem att stanna kvar på jobbet. Varför detta intresse?

– Vi vet från tidigare forskning att det är svårt att behålla personal inom den sociala barnavården. Jobbet är krävande och innehåller många svåra arbetsuppgifter. Det gör att nyutexaminerade socionomer kan uppleva mycket press. Särskilt om det inte finns mer erfarna kollegor att få stöd av. Vi ville vända på problemet och i stället ta reda på vad som kan få personalen att stanna längre så att organisationen bygger upp erfarenhet.

Vilka faktorer är det som är avgörande?

– En del var väntat: att organisationen har en struktur som är begriplig, att det finns en regelbundenhet i arbetet och att man inte behöver arbeta med så många ärenden att man tappar kontrollen. Vidare att det finns resurser, både i form av åtgärder att erbjuda familjerna man arbetar med och i form av stöd från mer erfarna kollegor när man gör bedömningar. Lön och möjligheter att utvecklas var förstås också viktiga, liksom att den närmaste chefen tar ansvar och står upp för sina medarbetare.

– Det som var lite mer överraskande var att det som gör det här jobbet svårt, att arbeta med barn som har det svårt och som kan leda till problem med så kallad sekundär traumatisering, också bidrar till att folk stannar, känner passion och brinner för sitt jobb. Att jobba med barn och unga innebär ju en stor potential att verkligen kunna påverka och hjälpa människor till en bättre situation. Man kan göra skillnad helt enkelt.

Hur är tillgången på socionomer? Är det ett bristyrke på grund av stora pensionsavgångar?

– Nej, generellt är det inget bristyrke. Utbildningen tillhör en av de mest eftersökta och det är svårt att komma in. Samtidigt pågår det ständiga rekryteringar i våra storstäder. Det beror på att en anställning på socialtjänsten oftast är den första tjänst man får och efter ett tag söker många sig vidare. De går till jobb som kuratorer, fältassistenter och boendestödjare eller kanske väljer att jobba med personalfrågor. Och med en stor personalomsättning saknas tillräckligt många erfarna socialsekreterare för att de nya ska få det stöd de behöver. Det blir en ond cirkel.

Så vad kan kommunernas socialförvaltningar göra för att bli attraktivare som arbetsgivare?

– Se till att socialtjänsten har möjlighet att göra ett bra jobb, att det finns stabila arbetsgrupper och att det finns erfarna medarbetare som slussar in de nyutexaminerade. Ett sätt att nå dit kan vara att de erfarna verkligen belönas lönemässigt och får möjligheter att utvecklas i jobbet och bygga på sin kompetens.

Hittade ni några skillnader mellan Sverige, Italien och England?

– Eftersom det är en kvalitativ studie kan man inte dra några generella slutsatser. Men när vi sammanställde svaren kunde vi notera att systemet med stöd och handledning trots allt verkar fungera bättre i Sverige än i Italien, svenskarna var mer nöjda med den delen. En annan skillnad var att socialsekreterare i England är mer utsatta för tuff medial granskning. De kan få kritik både för att de omhändertar barn och för att de inte gör det och känner därför press även från det hållet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.