Det börjar se mycket oroligt ut på världens politiska arenor. Ännu en europeisk regering, den spanska, lär få kasta in handduken efter att den socialistiske premiärministern Pedro Sanchez fått se sin budget nedröstad.
Utan att vara expert på spansk politik så kan man konstatera att det ser rörigt ut. De tidigare statsbärande partierna Partido Popular och Socialisterna (PSOE) har, som i så många andra europeiska länder, förlorat sin dominerande position till förmån för populister till vänster och numera även långt ute till höger. Dessutom finns de separatistiska krafterna i Baskien och inte minst Katalonien.
Kan bli en rysare
Snart kan vi kanske lägga Spanien till de upptornande politiska orosmolnen, som Brexit, Italien, de allt mer auktoritära regimerna i Ungern och Polen, ett Frankrike där president Macron har förlorat mycket av sitt förtroende och handlingsutrymme: Lägg till ett allmänt klimat som spelar de syndabockssökande högerpopulistiska krafterna i händerna både här och där. Valet till Europaparlamentet kan bli en riktig rysare.
Till det kan vi lägga ett ekonomiskt pressat men subversivt Ryssland och ett alltmer auktoritärt Kina, vars ekonomiska obalanser är stora och allt mer svårhanterliga. De ekonomer som ropat “vargen kommer” för den kinesiska ekonomin får kanske rätt till slut. USA, med sin oberäkneliga och i långa stycken helt hopplösa president Trump, framstår plötsligt som den enda någorlunda pålitliga konstanten i denna svårberäkneliga ekvation.
Mer sårbart i Europa
Huvudförklaringen till det senare är framför allt att den amerikanska ekonomin tuffar på. Den europeiska ekonomin är däremot väsentligt mera sårbar. Spänningarna inom eurozonen, som ECB och dess ordförande Mario Draghi lyckades hantera genom sina räntesänkningar och inte minst obligationsköp, ser ut att vara på väg tillbaka.
För ECB, liksom svenska Riksbanken, håller på att förlora sin kamp att få upp inflationen till två procentsnivån, när ekonomin ser ut att vända ned. ECB:s handlingsutrymme för att få fart på ekonomin är allt mera begränsat, samtidigt som Draghis mandat går ut till hösten. Styrräntan är redan på minus och att återuppta obligationsköpen möter mycket starkt motstånd från Tyskland.
Dessutom är det tveksamt om de penningpolitiska verktygen räcker, om de kan användas, och att det måste till finanspolitiska stimulanser. Men detta stoppar eurozonens helt obsoleta “stabilitets- och tillväxtpakt”, som stipulerar att budgetunderskotten i medlemsländerna inte får överstiga 3 procent och statsskulden inte får överstiga 60 procent av landets BNP.
Att ändra på detta kräver såväl insikt, som saknas i Tyskland, politiskt mod och inte minst handlingskraft. Det är högst tveksamt om den går att mobilisera.
