Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det blir ett rejält budgetunderskott, men det klarar vi av att hantera, menar GP:s krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall: Nya skatterna räcker inte till kolapapper – men det gör inget

Det som så här långt har ramlat ut från den kommande statsbudgeten påminner om en klassisk påse twist.
Lite gott och blandat för att passa den lite darriga koalitionens varierande smaker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Centern och liberalerna kan suga på jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, liksom höjda avdrag för rut- och rotarbeten. Socialdemokraterna kan hålla kvar de ökade a-kasseersättningarna och höja ”fattigpensionerna”.

Miljöpartiet får kanske minst, men del gröna satsningar görs ändå.

Till det kommer ökade försvars- och civilförsvarsanslag, samt åtgärder för att komma tillrätta med gängkriminaliteten.

LÄS MER: Hamburgerkampen hårdnar – ny kedja på väg till Göteborg

LÄS MER: Hon betalar 25 000 kronor – bara för att få ett jobb

Vi kan också förvänta oss att stödet till kommuner och regioner trappas upp och kanske en del infrastruktursatsningar. På intäktssidan är det magrare. Drinkare, snusare och rökare får sig den sedvanliga kängan med höjda skatter. En ny skatt för större kreditinstitut föreslås också.

Men dessa skattehöjningar räcker knappt ens till tvistpåsens kolapapper.

Summerar man det hela så får vi ett rejält budgetunderskott.

Har regeringen öppnat Pandoras ask?

Konjunkturinstitutet har räknat med att det landar på runt 400 miljarder kronor för 2020 och 2021. Osäkerheten är störst på intäktssidan, och beaktar vi att ekonomin krymper i år så kan statsskulden öka som andel av BNP från 35 till 45 procent.

Har den sittande regeringen nu släppt på budgetdisciplinen och öppnat Pandoras Ask?

Det finns naturligtvis en del hökar som nu är oroliga, men consensus är att underskott är nödvändigt i dessa tider. I ord och möjligen även i tanke är de flesta inne på att på sikt ska staten åter krypa in i det finansiella ramverket, med sitt överskottsmål på 0,5 procent av BNP.

LÄS MER: Se upp för zombieföretagen!

Göran Persson hade fel om lånen

Men efter mer än tio år med en inflation som inte vill komma upp till Riksbankens målnivå på två procent och en snabbt stigande privat skuldsättning, så är det ett ypperligt tillfälle att ompröva ramverket, för det stramar åt i fel ände av samhällsekonomin.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, mässade förre statsministern Göran Persson under 90-talet. Och de flesta ”ansvarstagande” politiker har sällat sig till hans kör, från höger till vänster.

Men detta är helt feltänkt om man lyfter det hela till samhällsnivå. För om inte någon vill sätta sig i skuld så stagnerar ekonomin fullständigt. Våra betalningsmedel, det vi har på banken, backas alltid upp av någon annans skuld. De yttersta långivarna i svensk ekonomi idag utgörs av bolåntagare. Det vi ”sparar”, inlåning, förutsätter alltid att någon tar på sig motsvarande skuld.

LÄS MER: Därför lägger vi tusentals kronor på växter

LÄS MER: Frågan som måste få ett svar – elbil eller dieselhäst?

Staten är den starkaste spelaren

För att ekonomin ska växa i balans så måste mängden betalningsmedel öka, annars riskerar vi deflation och att ekonomin rutschar baklänges. Med om staten stramar åt så måste den privata skuldsättningen öka. I Sverige har den senare skenat.

Så frågan man måste ställa är vem som har bäst kreditvärdighet. Bolåntagarna och bankerna, eller staten, som lånar i sin egen valuta och alltid kan finansiera sig genom Riksbanken?

Svaret är naturligtvis staten, som dessutom är den yttersta garanten för hela banksystemet.

Missa inte det senaste från GP Ekonomi!

Nu kan du få alla våra ekonominyheter, reportage och analyser som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Ekonomi. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.