Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ny Demokrati kan ha försvagat den populistiska vågen i Sverige

Norge har fremskrittspartiet, Danmark dansk folkeparti - Sverigedemokraternas nordiska syskonpartier har nått betydligt större framgångar i sina hemländer. Skillnaden kan vara Ny Demokrati.
De kom, de sågs, men segrade inte. Sammanfattningen av Ny Demokratis plötsliga in- och uttåg ur svensk politik på 1990-talet kan också vara en del av svaret på varför ett populistiskt parti som Sverigedemokraterna inte når samma framgångar som fremskrittspartiet (näst störst i norska Stortinget) och dansk folkeparti (tredje störst i danska Folketinget.
Snabbt fick Ny Demokrati, med greven Ian Wachtmeister och skivbolagsdirektören Bert Karlsson i spetsen, efter valet 1991 bekänna färg i riksdagen där de i en rad frågor fick bära rollen som vågmästare.
Kritikerna skulle säga att kungen snart stod naken, de mer försiktiga att det nyetablerade partiet inte hade hunnit att grunda med någon mer djuplodad politik. Därmed blev de första prövningarna de sista och partiet försvann i nästa val.
Daniel Poohl är chefredaktör på antirasistiska tidsskriften Expo som bevakar rasistiska och populistiska rörelser i Sverige och övriga Europa. Han konstaterar att de svenskar som trodde på Ny Demokrati verkar skämmas över att eran blev kort. Och kanske också över varför den inte blev längre.
- Man hör aldrig någon som säger att de har röstat på Ny Demokrati. Att det gick som det gick kan göra att folk inte är villiga att hoppa på populisttåget igen.
Det spelar roll för framgångsfaktorn, menar Daniel Poohl, hur samhället betraktar ett parti.
- Samhället har sett Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Det är först när man ändrar den inställningen och börjar behandla dem som vilket parti som helst, som de kan nå framgångar.
Li Bennich-Björkman, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, säger att det också finns en stor skillnad mellan Sverige och Danmark i fråga om flyktingströmmarna.
- De var massiva i Danmark under 90-talet, i Sverige har de varit mer utdragna.
Hon pekar också på det stabila partisystemet på nationell nivå som en förklaring, men säger också att det på lokal nivå börjar förändras även i Sverige.
- Där kommer det fram fler och fler småpartier, men de brukar inte nå nationell nivå.
Grogrunden för fremskrittspartiets är av väsensskild natur. Norge har sina oljerikedomar, pengar som fremskrittspartiet vill sätta sprätt på och som ger tyngd åt löften om skattelättnader och högre insatser av statliga medel.
I Norge kan man alltså ställa sig frågan om det är pengarna som lockar väljarna eller partiets åsikter i flyktingfrågan. En frågan som kan ställas kring de flesta missnöjespartier. Är väljarnas val ett medhåll av partiets åsikter eller ett ställningstagande mot etablissemanget.
- Sverigedemokraterna är också ett missnöjesparti som vänder sig mot makten och lockar besvikna väljare.
Fremskrittspartiet avviker
Relationerna i den populistiska treklövern är inte helt harmoniska. Fremskrittspartiet skiljer ut sig som ett styvsyskon i skaran och vill inte kännas vid Sverigedemokraterna som förvisso inte tar avstånd från fremskrittspartiet men känner sig mest hemma med dansk folkeparti.
Både i Norge och i Danmark har de populistiska partierna nått stora framgångar, mätt i väljarsympatier. Daniel Poohl tvekar inte att kalla dansk folkeparti, precis som Sverigedemokraterna, för rasistiska. Och han tycker att det är just i jämförelsen med dem som man kan säga att man vet vad Sverigedemokraterna går för.
- Det finns ett behov av att verka rumsrena men när de får makt kommer deras riktigt radikala idéer fram. Det är bara att se på Danmark.
Sverigedemokraternas kulturretorik är bara är ett annat språkbruk än det som tidigare använts, menar Daniel Poohl.
- Då talade man om raser, i dag om kultur. Den svenska kulturen ska fredas, inte blandas upp. Det är som att säga att vi ska vara en ren ras och det är bland annat detta som gör Sverigedemokraterna till ett rasistiskt parti. För alla som säger att de vill se en mer restriktiv flyktingpolitik är inte per definition rasister. Det kan finnas skäl under vissa omständigheter för ett sådant resonemang.
Medan Daniel Poohl ser Sverigedemokraternas väljarsympatier som missnöjesyttringar säger Li Bennich-Björkman att väljarkårens utseende påverkar partiets inriktning.
- Det viktiga är inte vilken etikett man sätter på dem utan vilka väljare de drar till sig. Det sker alltid ett samspel mellan väljarna och partiet i fråga och jag är övertygad om att det inom partiet, men definitivt bland deras väljare, finns personer som är totalt emot att ta emot flyktingar.
Li Bennich-Björkman kallar Sverigedemokraternas argument för att hjälpa flyktingar i deras hemländer i stället för att låta dem få en hemvist i Sverige för "verklighetsfrämmande".
- Även om vi skulle öka biståndet något så är det bara ytterst marginellt det vi kan göra för att hjälpa dem på plats. Det är bara ett indirekt sätt att säga att man inte vill ha hit flyktingar.


Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.