Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ny bok visar hur <br> man jobbar jämställt

Anna-Klara Bratt könsbalanserade tidningen Arbetaren. Nu kommer hon och Mian Lodalen ut med en bok om hur man jobbar jämställt.
- Att införa varannan damernas räcker absolut inte. Man måste också fråga sig vilken typ av poster, makt och ansvar dessa kvinnor har, och på den punkten är det fortfarande väldigt ojämställt, konstaterar Anna-Klara Bratt.
Det sägs ofta att Sverige är världens mest jämställda land. Men sanningen är att vi är långt ifrån något drömland på jämställdhetsfronten, skriver hon tillsammans med medförfattaren Mian Lodalen i boken Könsbalans - så jobbar du jämställt, som kommer den 20 mars.

De allra flesta tycker att jämställdhet är självklart, men i praktiken är det som bekant en annan sak. Så fort den grupp som har makten måste försaka något för att åstadkomma förbättring för alla - som exempelvis att avstå från löneökningar eller privilegier för att den andra gruppen ska komma ikapp - så stöter man på motstånd.
- De ojämställda strukturerna finns överallt. Om vi bara vore beredda att titta på hur de här mekanismerna opererar, och vår egen del av problemet, skulle man också inse att vi alla - män såväl som kvinnor - förlorar på ojämställdheten. Ytterst är detta en politisk fråga.
Anna-Klara Bratt är frilansjournalist och samhällsdebattör. 1999 tillträdde hon som chefredaktör för Arbetaren med mandat att leda jämställdhetsarbetet på tidningen.
Man började med något så enkelt som att räkna. Till exempel hur många män respektive kvinnor som arbetade på tidningen, vilka positioner de hade.

Men också hur ofta man skrev om kvinnor respektive män, hur många män och kvinnor som syntes på bild, vilken typ av artiklar som män respektive kvinnor skrev om, hur många män/kvinnor som var fotografer och frilansar. Resultatet var entydigt: Männen på redaktionen hade mer ansvar och makt än sina kvinnliga kollegor, män syntes mest i tidningen och på bild.
Utgångspunkten för jämställdhetsarbetet på redaktionen och i tidningen var att män och kvinnor inte är särskilt väsensskilda från varandra.
- Vi vill också visa att bristen på jämställdhet inte är antingen strukturell, som vänstern menar, eller individuell, som den liberala jämställdhetsteorin menar, utan både och. Den är tvärpolitisk, säger Anna-Klara Bratt.
Ett redaktionellt, strukturellt och personellt jämställdhetsarbete iscensattes därefter på Arbetaren under några få månader. Man könsbalanserade personalsammansättningen, genom att bredda materialet utökade man läsekretsen till att omfatta fler kvinnor, särskilda sidor infördes i tidningen där man beskrev arbetarrörelsens feministiska historia.

Och man lade genusperspektiv på allt material i tidningen. Till exempel genom ett stort reportage om dagiset Tittmyran i Gävle, som jobbar aktivt med dessa frågor. Men även genom att intervjua ungefär lika många kvinnor som män, oavsett område. Arbetsuppgifterna roterade också, för att skapa bättre förståelse.
- Det är väldigt viktigt att angripa alla nivåerna samtidigt, för annars kommer man inte åt problemet på djupet, poängterar Anna-Klara Bratt.
Det blev några tuffa månader, berättar hon. Under vissa perioder präglades redaktionen av en hård och spänd stämning. Personer som verkat i ensamt majestät på sina områden blev upprörda när tillgångarna omfördelades.
Vissa läsare blev rasande och sa upp sina prenumerationer. Men tidningen genomgick en välgörande modernisering både i tonen, innehållet och ämnesvalet, Arbetaren blev mer grundlig och inkluderande vilket ökade folkbildningsnivån betydligt. Klassperspektivet breddades, första året steg upplagan med 16 procent och fram till idag har den totalt ökat med 44 procent.
- Det som hände med tidningen Arbetaren visar att ett aktivt jämställdhetsarbete inte bara är fullt möjligt, det är också lönsamt, säger Anna-Klara Bratt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.