Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Missnöjet ökar bland fotfolket

Varför är de svenska partimedlemmarna så sura? Kanske för att de har mindre makt än de danska. En ny studie visar också att Sverige har fler politiska broilers.

Plötsligt skakas nästan alla svenska partier av internt missnöje.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Lägst verkar stämningen vara på Socialdemokraternas förtroenderåd den här helgen, där ingen tycks känna förtroende för någon annan. Hos Kristdemokraterna är det inte mycket muntrare. Men även i Moderaterna och Sverigedemokraterna har det under veckan klagats över att partiledningarna försöker tysta ned kritik och avvikande röster.

Tidigare under hösten har jag på partistämmor och möten också hört en ny sorts klagomål inom Centern, Moderaterna och Vänsterpartiet. I alla tre partierna kritiseras partistyrelserna för att numera nästan enbart bestå av heltidsarvoderade proffspolitiker.

Det tycks helt enkelt jäsa lite varstans. Men varför? En enkel förklaring är att det finns ovanligt många som har anledning att vara missnöjda, eftersom ovanligt många partier gjorde ett dåligt val 2010.

Men det är inte hela sanningen.

– Sverige och Norge har stora problem med partidemokratin, säger Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

Han har deltagit i ett stort forskningsprojekt om nordisk politik och funnit både stora likheter och anmärkningsvärda skillnader mellan länderna.

Sverige utmärker sig framför allt på tre sätt:

* Svenska partimedlemmar är mer missnöjda än exempelvis danska och tycker att de har mindre inflytande. De danska socialdemokraterna valde sin ledare Helle Thorning-Schmidt i en medlemsomröstning, medan valet av Håkan Juholt inte var fullt lika transparent.

* Svenska toppolitiker är oftare ”broilers”, som nått de högsta uppdragen genom att klättra i partihierarkin. Vid en jämförelse av tunga ministrar visar det sig att 53 procent av de svenska tidigare varit anställda i partiorganisationen. I övriga länder varierade det från 30 procent (Norge) till 0 (Island).

* Den politiska elitens utbildningsnivå tycks vara lägre i Sverige än övriga Norden. Forskarna har här jämfört fyra tunga ministerposter under de två senaste decennierna. I Danmark hade alla ministrarna en masters- eller doktorsexamen, medan de flesta svenska statsministrar inte tagit ut någon akademisk grundexamen.

Samtidigt minskar antalet partimedlemmar i alla nordiska länder, i Sverige från 14 procent av befolkningen vid 80-talets början till fem procent nu. Partierna tycks bli mindre inriktade på att representera medlemmarna och mer fokuserade på att besätta olika poster. Och i Sverige gäller det då framför allt att göra en intern partikarriär för att komma i fråga.

– I Sverige har nästan alla ministrar varit med i ett politiskt ungdomsförbund och mönstret att man måste känna rätt människor sedan länge har förstärkts de senaste 15-20 åren, säger Torbjörn Bergman.

Det betyder att proffspolitikerna tar ett allt starkare grepp om partierna, precis det som fotfolket klagar över inom C, M och V (och säkert inte bara där). Mot den bakgrunden är det inte heller förvånande att Anne-Marie Pålsson, ekonomidocenten som blev moderat riksdagsledamot, nu skrivit en bitter bok om hur moderatledningen inte lyssnar på en sådan som hon. Bråket inom socialdemokratin är också delvis en strid om partikulturen, där nya medlemmar ställer andra krav på delaktighet.

Partier som vill ha medlemmarna kvar har nog en hemläxa att göra.

*

Fotnot: Det nordiska forskningsprojektet redovisas i boken The Madisonian Turn, med Torbjörn Bergman och Kaare Ström som redaktörer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.