Den ansedda brittiska affärstidningen The Economist publicerade häromveckan en specialrapport om underhållningsindustrin. Tvärtemot vad vissa förutspådde, konstaterar tidningen, innebär den fria tillgången till information och underhållning på digitala marknader inte att makten över vår uppmärksamhet delas av fler.
I stället koncentreras makten till ett fåtal spelare som har tillgång till de viktigaste plattformarna samt de mest uppmärksamhetsfångande varumärkena, artisterna och skådespelarna. Och det mesta kapitalet. De viktigaste produktionsmedlen hamnar alltså i några få företags händer: Disney, Amazon, Netflix och några till.
LOGIKEN ÄR ENKEL. Vår uppmärksamhet är en begränsad resurs, och vi är sociala varelser. När vi gör val för att hämta information kommer vi i hög utsträckning att välja saker som andra i vår sociala krets också väljer. Orsaken är att vi vill kunna prata om en viss teveserie, en viss film eller pjäs med dem vi känner. Urvalet blir med andra ord begränsat. Facebook, Amazon, Google och andra kanaler gör detta värre genom att ha algoritmer som riktar vår uppmärksamhet mot saker som ligger nära det som vi har valt tidigare, eller som väljs av folk med ungefär samma preferenser som vi.
Det är naturligtvis toppen på ett sätt, men samtidigt oerhört begränsande. Samma algoritmer gör att kanalerna bara levererar oss ”nyheter” som gillas av folk som oss själva. Det betyder att sammanhållningen i sociala grupper blir starkare, men också att olika grupper hamnar längre ifrån varandra. Jag som inte gillar Donald Trump eller Sverigedemokraterna har till exempel svårt att förstå att de överhuvudtaget har något stöd eftersom de inlägg jag möter handlar om vilka idioter de är.
OM MAN ÖVERSÄTTER detta till organisationer inser man snabbt att vi har ett stort problem. Bara ungefär hälften av de anställda i västerländska företag säger att de litar på ledningen för företaget. Sociala medier gör att information och rykten om trivialiteter, viktiga frågor och hemligheter sprids snabbt.
Om vi då befinner oss i sociala sammanhang som stöttade av teknik bekräftar oss i våra uppfattningar, kommer vi att se informationen vi får som sanning. Och vår begränsade mängd uppmärksamhet gör oss mindre benägna att ta till oss andra ”sanningar”.
Ett redan lågt förtroende för chefen eller företaget blir snabbt lägre. Det betyder naturligtvis att det är svårt att få någon att lita på information som kommer från ledningen. Utan att överdriva kan man konstatera att ett veckobrev eller stormöte inte räcker. Det är oerhört svårt för ledningen att vända trenden.
DET FINNS INGET som tyder på att striden om vår uppmärksamhet kommer att mattas av. I stället måste vi hitta sätt att hantera den. Vi måste fokusera mer på den roll förtroende eller tillit spelar i organisationer.
Det betyder att chefer i ännu högre utsträckning måste lära sig att visa att de är värda att lita på. Paradoxalt nog ligger kanske lösningen inte i att informera mer, utan mindre. Och i att inte lägga fokus på att tala – utan på att lyssna.
PLUS
Motståndet mot Trump mobiliseras. Alltfler verkar tro att det slutar med riksrätt.
MINUS:
En före detta student till mig, med åtta år i Sverige, högutbildad och med fast jobb sedan många år, skickas nu tillbaka till Egypten på grund av ett formellt fel en arbetsgivare gjorde för många år sedan. Vad är det för regler vi har som ger sådana konstiga effekter?
