Vem minns inte den omtaladescenen ur Monty Pythonsfilm The Meaning of Lifefrån 1983 när kyparen, speladav John Cleese, övertygargästen Mr Creosote om atthan efter att ha ätit mängder av matnog ändå avslutningsvis borde äta en”wafer-thin mint”. Bara en liten tunnskiva längst ute på tungan kan välinte skada. Och Mr Creosote faller förfrestelsen att äta lite till varpå han bokstavligenexploderar.Kanske man inte exploderar på detsättet, men det kan kännas så när manätit för mycket. Den där känslan av attbli väldigt mätt är lätt att få när mantar lite för stora portioner.
Som närman blir erbjuden en fantastisk buffémed mängder av goda saker. Jag tittarner på den lilla tallriken. Tänk att dealltid är för små i relation till allt somerbjuds på buffébordet. Framför migdignar bordet av läckerheter. Hela mittjag vill smaka av allting. Går det attvälja bort något? Jag hör att han somgår efter mig låter hälsa till de som stårför maten att han är hungrig. Och atthan tänker äta mycket av allt. När jaghör det tar jag några skivor extra avden lufttorkade skinkan av bara farten.Det känns helt plötsligt helt naturligtatt hänga på liksom.
Väl vid bordetkonstaterar jag efter en stund att jagnog ville ha mer än jag orkar. Uttrycket”man äter med ögonen” somjag minns från min barndom känns pånågot sätt igen.Vad är det då som får oss att viljakonsumera mer än vad vi faktiskt klararav att äta upp? Är det rädslan attinte bli tillräckligt mätta eller är detför att vi vill få ut maximalt värde förpengarna? Både och menar forskarenPierre Chandon som i över tio år harstuderat hur mycket vi väljer att äta.
Han menar att vår hjärna spelar oss ettspratt. Hjärnan är nämligen väldigt dåligpå att avgöra hur stor en portionenegentligen är och tolkar den ofta sommindre än vad den verkligen är. Medandra ord: när vi köper den störstaförpackningen popcorn på bio görvi det inte bara för att få mycket förpengarna, utan också för att vår hjärnainte förstår hur stor den jättestora förpackningenverkligen är.
Maximerar vi då tillfredsställelsengenom att köpa eller äta den störstaportionen? Nej, det fungerar inte riktigtså enligt Chandon. Vårt njutandehänger nämligen inte ihop med portionernasstorlek eller mängden mat.Vid hans studier visade det sig att desom tog medelstora portioner var mertillfredsställda än de som åt mycket avallting. Det råkar nämligen vara så attdet är den där allra första tuggan somär den mest njutningsfulla. Varje extratugga eller bett vi tar därefter, ävenom de smakar gott, bidrar med mindreglädje än den föregående. Det härfenomenet kallas för ”hedonic adaptation”och innebär att när vi äter anpassarvi oss till en relativt stabil nivåav lycka, trots att vi utsätts för såvälpositiva som negativa smakupplevelser.
Men, och det är nu det blir extraintressant enligt Chandon, det är densista tuggan som bestämmer hur passtillfredsställda vi blir totalt sett. Så dethela avgörs alltså när bufféns sista olivglider ner i magen. Och njutningenförsvinner liksom med en överlastadtallrik, megaglass eller jättebägare medpopcorn.
Vi kan dock göra något åt vårförmåga att njuta av det vi konsumerar.Vi kan försöka att fokuseramer på smak, aromer ochtextur och trigga våra sinnen tillatt fokusera mer på njutning genomatt äta mindre portioner avdet goda. Och trots de mindreportioner kommer vi kanskeändå att bli mer tillfredsställda.
Vissa av oss är förståsbättre på att fokuserapå njutning. De finnernöje i det symboliskavärdet av maten, liksomden sensoriskaupplevelsen. Andraser enbart nöjet i attäta som ett sätt atttillfredsställa impulsenatt reducerahungern. Och trodet eller ej, menforskaren Chandonhar funnitatt de som betonarden sensoriskaupplevelsenmer än att stillasin direkta hungerföreträdesvis ärkvinnor.
Så när vi säger att”vägen till mannenshjärta går genommagen”, för att stillahans hunger, så är det faktiskt sant.
PLUS:Tänk vad bra attvi ökar vår njutninggenom attäta mindre portioneroch triggavåra sensoriskasinnen bättre. Detär dessutom långtkvar till beach2019.
MINUS:Vi måste ha kollpå våra hjärnorsom lurar oss attäta mer än vad vifaktiskt kan njutaav.
