Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Löneskillnaderna cementeras fast i dag”

I årets avtalsrörelse står Annika Strandhäll, 37-åringen från Bergsjön som gjort en superkarriär i Vision, inför en näst intill omöjlig uppgift – att få lönerna i de kvinno­dominerade sektorerna öka mer än industrilönerna. För så länge som industrin sätter nivån rår man inte på de strukturella löneskillnaderna. – Skillnaderna slås fast i cement skulle jag vilja säga.

När den nya jämställdhetsministern presenterades samlades ett helt gäng på Visions förbundskontor vid tv:n i Annika Strandhälls ordföranderum. Att Maria Arnholm sa att löneskillnaderna mellan kvinnor och män står högst på hennes agenda gladde dem.

Särskilt lönerna i de kvinnodominerade branscherna är en viktig fråga för Visions 160 000 medlemmar där 75-80 procent är kvinnor, i kommuner, landsting och privata bolag.

Även om parterna på arbetsmarknaden har sin roll och politikerna sin, finns det mycket en jämställdhetsminister kan göra, anser Annika Strandhäll.

– Som politiker har hon ett stort rörelseutrymme och ett ansvar att lägga förslag när det finns problem. Det kan vara diskrimineringsfrågor och resurser för avtalsrörelsen. Det handlar också om känsliga frågor, som barnomsorg, förutsättningar att få ihop livspusslet och föräldraförsäkringen; den är skulle jag säga en nyckelfråga.

Du menar att den ska delas mer lika?

– Med risk att det finns folk som tycker jag är tokig, tror jag att det väldigt starkt skulle bidra till att skapa större möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden. På det området finns mycket forskning och vi vet när mäns och kvinnors löner börjar gå åt olika håll och hur det ser ut med uttag av föräldraförsäkringen och vab-dagar och fördelningen av det obetalda hemarbetet. Sedan handlar det också om livsval, som val av utbildning och arbetsgivare och där är studievägledning en nyckel.

Du ingår nu i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet?

– Jag tror att det beror på Visions stora engagemang i de här frågorna. Många av våra medlemmar är välutbildade kvinnor i ansvarsfulla positioner inom offentliga välfärdssektorer och vi har jobbat hårt för att sätta fokus på de strukturella löneskillnaderna. Alltså ditt yrke värderas utifrån om du jobbar i en kvinno- eller mansdominerad verksamhet, till exempel om du jobbar som personalchef i en kommun jämfört med på Ericsson. Som ingenjör tjänar du mycket mer på att jobba med mobiltelefoner än att se till att vi har rent vatten i kranarna. Ett stort uppdrag är att skapa debatt kring detta.

Inom Göteborgs stad omvärderades många yrken och löner i samband med en satsning för omkring tio år sedan?

– Man flyttade löneutrymme från tekniska förvaltningar och bolagen till de kvinnodominerade sektorerna. Jag var involverad kring det och det var mycket turbulens men man gick i mål och minskade skillnaderna.

Vad vill du säga till jämställdhetsministern?

– Jag tror det kommer att krävas politiskt mod att fatta en del tuffa beslut. Vi måste också hjälpas åt och ta ett gemensamt grepp. För oss är detta en samhällsfråga som handlar om kvinnors förutsättningar för ett gott liv.

Och till arbetsgivarna i Sveriges kommuner och landsting (SKL)?

– Jag önskar verkligen att SKL skulle se de här bekymren på samma sätt som vi gör.

Och på avtalsområdet är det industrin som sätter riktmärket för löneökningarna?

– Det här är både en svår och känslig fråga. Vi har under ett antal år nu varit överens om att det är den konkurrensutsatta sektorn som ska sätta märket. Det är ingen som gynnas av om vi tar ut för höga löneökningar och därmed skapar en inflation som äter upp dem.

– Problemet är bara att fokuset på märket i varje avtalsrörelse innebär att ingen får gå om, ingen får göra nånting. Vad bidrar det till? Jo, det bidrar till att cementera de strukturella löneskillnaderna, du slår fast dem i cement skulle jag vilja säga. Vill man åstadkomma en skillnad då måste vi också vara överens om att ibland kan det vara andra sektorer som tillfälligtvis får lov att gå före för att förändra de relativa lönelägena. Problemet nu är att inte i en enda avtalsrörelse kan man låta någon gå förbi.

Vad göra åt det?

– Vi har försökt säga att vi kanske måste ha en diskussion om konstruktionen av märket, kanske måste politikerna ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag, ett tydligare jämställdhetsuppdrag än i dag om att också uppvärdera de kvinnodominerade sektorerna.

Mycket kan också göras på lokal nivå?

– Göteborg var ett lysande exempel på hur viktig den kommunala eller landstingskommunala nivån är.

Hur har namnbytet från SKTF till Vision funkat?

– Jättebra. Namnet var det synliga och punkt sju på en ganska lång lista i ett jättestort förändringsarbete.

Vad har medlemmarna märkt mest?

– De förtroendevalda har klivit ut från förhandlingsrummet till medlemmarna. Vi har också plockat bort möjligheten att vara heltidsfacklig. En annan målsättning är att i alla styrelser på alla nivåer ska 30 procent vara under 35 år. Att vara proaktiva och de som tar initiativen i stället för att reagera på förslag är också viktigare än namnbytet.

Vad säger du om fackens makt i dag med alla tillfälliga och kortvariga anställningar?

– Samtidigt som facken länge hade ett internt fokus på de egna anställda medlemmarna fick vi en explosiv utveckling med en globalisering som ställde helt andra krav på arbetsmarknaden och gjorde att vi fick en utveckling av anställningsformerna. Vad gjorde de fackliga organisationerna under tiden – vi fortsatte förhandla våra kollektivavtal. Inom den fackliga rörelsen har vi nu i ganska många år talat om att vi nästan tappat en hel generation av unga som valt bort ett fackligt medlemskap. Och varför ska man välja det i en organisation som inte arbetar för ens egna frågor?

– Vi har i några avtalsrörelser nu tillsammans med andra TCO-förbund lyft fram villkoren för visstidsanställda och kräver att man inte ska kunna vara det hur länge som helst. Jag skulle vilja säga att vi sakta är på väg att springa ikapp.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.