Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kapitalets försvar av högre syfte borde ge eko här

Om mäktiga talespersoner från kapitalismens Mecka ger uttryck för att samhällsvärde är centralt, varför hör vi inte samma sak i Sverige, frågar sig Tobias Fredberg. Han finner skäl för att rannsaka vilka konsekvenser svensk självbelåtenhet som ”moralisk stormakt” har i sammanhanget.

Larry Fink, som är vd för världens största investmentbolag Blackrock, skrev just i ett brev till cheferna för deras innehav att han vill att de vid sidan av de finansiella kraven även leds mot ett socialt syfte. Blackrock är den största investeraren på amerikanska börsen med tillgångar på svindlande 6,3 triljoner US-dollar (sista kvartalet 2017), varav de aktivt investerar 1,7 (resten finns exempelvis i indexfonder), så Finks potentiella inflytande är enormt.

Det räcker inte med att bara engagera sig i hur man tjänar pengar, skriver Fink. Inte heller är det speciellt meningsfullt att bara ha uppföljningsmöten som fokuserar på hur det gick under senaste året. Fink är missnöjd. Mellan raderna kan man se att han inte tycker att bolagsstyrelser tar sitt ansvar för hur företagen drivs. Varje företag måste kunna beskriva hur man ska skapa värde på lång sikt. Men detta värde är helt beroende av utvecklingen i samhället, och hur företaget i sig skapar samhällsvärde. Långsiktiga investeringar bygger på att man skapar sociala värden, anser Fink.

EN ANNAN OERHÖRT inflytelserik representant för storkapitalet, investmentbanken JP Morgan Chases vd Jamie Dimon, gav nyligen uttryck för samma tankar i en intervju. Att skapa högt samhällsvärde är helt centralt för långsiktig tillväxt.

Larry Fink poängterar att Blackrock tänker jobba mer aktivt med ledningarna för sina respektive innehav, och att bolaget förväntar sig att de har klart för sig hur de tänker jobba för att säkerställa att de både tjänar pengar och skapar samhällsvärde. Det finns ett antal studier som konstaterar att Finks och Dimons antaganden är rätt. Företag som satsar långsiktigt, och som fokuserar på ett högre syfte tjänar i genomsnitt mer pengar. De attraherar medarbetare enklare, deras anställda är mer engagerade, de har mer respekt från omvärlden och så vidare.

DET FINNS NATURLIGTVIS flera bra exempel i Sverige och Norden på långsiktighet i investeringar och på investeringar i personal, och många CSR-chefer och HR-chefer med höga ambitioner. Utmaningen är bara, vilket jag ofta hör från såväl CSR-ansvariga (corporate social responsibility) som HR-chefer, att hållbarhet blir regelkontroll, och human resources degraderas till personaladministration. Så kan vi inte ha det. Vad Fink och Dimon säger är egentligen att frågorna måste bli centrala i företagens affärsmodeller – delar av det system som gör att företaget kan skapa värde för många och ta betalt för en del av det.

Frågan kvarstår då: om detta är så självklart, och om nu mäktiga talespersoner från kapitalismens Mecka ger uttryck för att ett högre syfte och samhällsvärde är centralt, varför hör vi inte samma sak i Sverige? Och varför måste det poängteras – varför är det inte en självklarhet? Ett enkelt, men lite för banalt svar, är att det är svårt. Ett annat, lite jobbigare, att vi får skylla oss själva. Vi kan skälla på ensidig kortsiktighet och resultatfokusering, men som små aktieägare (och Sverige har bland det  mest spridda aktieägandet i världen), som läsare av de rätt ensidigt vinstinriktade finanssidorna i affärspressen, och som framtida eller nutida pensionärer, gillar vi att se hur värdet går upp. Ett tredje skäl, som vi måste rannsaka oss själva för, är om vår svenska självbelåtenhet som en påtagen ”moralisk stormakt” gör att vi ser socialt värde som en självklarhet.

Vi har ju trots allt LAS, MBL, och relativt hård miljölagstiftning. Räknar vi med att staten ska ordna lag och moral och att företagen bara ska tjäna pengar? Och att bådas ändamål helgar deras medel? Så resonerade till exempel den hårt kritiserade Nobelpristagaren Milton Friedman 1970 i New York Times. Tack och lov verkar allt fler resonera annorlunda. Bättre kan vi.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.