Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Thomas F. Borgen, före detta vd för Danske Bank. Bild: Liselotte Sabroe

Hur stavas integritet?

Hur stavar man till integritet, och vad betyder det? Två till synes enkla frågor som ledningarna för två av nordens största och närmast institutionslika företag, delstatliga Telia och Den Danske Bank, verkar stå svarslösa inför. Den Danske Bank har blivit påkommen med att under tio års tid ha skött världens största penningtvätteri och den andra har mutat sig till licenser för att driva mobiltrafik i några av världens mest korrupta länder.

De nordiska länderna placerar sig ju varje år i topp som de minst korrupta länderna i organisationen Transparency Internationals korruptionsindex. Danmark placerar sig som tvåa, efter Nya Zeeland, Finland ligger trea, Norge fyra och Sverige hamnar på sjunde plats.

Mot bakgrund av detta så är det anmärkningsvärt, och inte så lite skrämmande vad gäller allmäntillståndet för hederlighet och integritet i världen att två av dessa länders främsta företag, Telia med den svenska staten som huvudägare och Danmarks monolitiska bankjätte Den Danske Bank har ägnat sig åt så gravt korrupta affärer under så lång tid.

Ingen av dem som suttit i ledningen, styrelsen eller varit revisor för dessa företag under dessa år kan heller krypa undan det moraliska ansvaret för att inte ha påtalat det ruttna med dessa affärer. De har om inte funnits till allmän beskådan, så i alla fall kunnat upptäckas med ett par för dessa högbetalda och förment välutbildade människor högst rudimentära frågor.

I Den Danske Banks fall visar det sig att bankens estniska filial förmedlat betalningar på motsvarande närmare 2000 miljarder kronor under åren 2007 – 2015 från icke estniska kontohavare. Enligt Den Danske Banks internutredning kan merparten av dessa transaktioner befaras var misstänkta penningtvättstransaktioner. Att den lilla estniska filialen år efter år visat mycket hög lönsamhet borde ha räckt för att exempelvis förre svenske riksbankschefen och tillika tidigare vice styrelseordförande i banken, Urban Bäckström, att ställa de enkla frågorna: ”Hur kan de ha så höga transaktionsvolymer och hur kan de tjäna så mycket pengar?”

I Telias fall borde alla i ledande positioner ha gått till botten med frågan: ”Hur gick det till när vi etablerade oss som mobiloperatör i några av världens mest korrupta länder, som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Nepal? Att vara utvald som en av två operatörer i dessa länder innebär ju att vi får i det närmaste beskattningsrätt på befolkningen där?”

Det är möjligt att Telias förre VD Lars Nyberg och de tre andra topptjänstemännen med lite advokatyr kan klara sig undan det juridiska ansvaret i den pågående rättegången. Men integriteten den är borta med vinden. Och alla ska inte peka finger åt de svenska och danska skandalerna. I synnerhet inte om man kommer från Finland. Det var Finlands statliga operatör Sonera som inledde korruptionsmarschen i Österled och det var finska Sampo Bank, med Björn Wahlroos som ordförande, numera med samma position i Nordea, som öppnade den estniska tvätterilådan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.