Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det har gjorts flera försök genom tiderna att kommunicera med framtiden. Men hur vet man att det kommer att gå att läsa informationen på ett USB-minne? Och kan alla tolka krumelurerna på Rökstenen i Östergötland? Kommer informationen i arkivskåpet att vara begriplig? Förstår framtiden det som finns i den tidskapsel som lades under grundstenen till Kristianstads nya gemensamma kommun- och regionhus?
Det har gjorts flera försök genom tiderna att kommunicera med framtiden. Men hur vet man att det kommer att gå att läsa informationen på ett USB-minne? Och kan alla tolka krumelurerna på Rökstenen i Östergötland? Kommer informationen i arkivskåpet att vara begriplig? Förstår framtiden det som finns i den tidskapsel som lades under grundstenen till Kristianstads nya gemensamma kommun- och regionhus? Bild: Kollage: TT

Hur pratar vi kärnavfall med framtiden?

100 000 år – så länge dröjer det innan kärnbränslet i slutförvaret inte längre är farligt radioaktivt.
Men hur ska man varna framtiden för riskerna?
– Vi vet inte ens med vilken art vi kommunicerar med då, säger professor Cornelius Holtorf.

Regeringen har i veckan beslutat att det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle ska få byggas djupt nere i marken i Forsmark i norra Uppland. Frågan har utretts i decennier, och meningarna om både metod och säkerhet har varit starkt delade. Men nu har alltså regeringen gett klartecken – kärnbränslet ska läggas i Forsmark.

Materialet som ska föras ned är starkt radioaktivt, och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) ser behovet av att just den informationen hålls levande under tusentals år framöver.

– Vi har jobbat med frågan länge, ända sedan 90-talet, och vi kommer att fortsätta att jobba med den, säger Erik Setzman, miljösamordnare på SKB.

Ingen kommunikationsplan

I det beslut som regeringen fattade om slutförvaret i torsdags ingår inte något förslag till kommunikationsplan. En skarp sådan behövs först då förvaret tas i bruk, och dit är det minst 60–70 år.

Men kommunikationen med framtiden är viktig, konstaterar han, och det gäller att berätta om slutförvaret både på olika sätt och för olika målgrupper.

– Syftet är att framtida generationer ska kunna fatta egna väl underbyggda beslut utifrån informationen, säger han.

SKB har jobbat tillsammans med arkeologer, eller snarare framtidsarkeologer, och kulturarvsforskare för att samla kunskap om hur man bäst går tillväga. En av dem som rådfrågats är Cornelius Holtorf, professor i arkeologi vid Linnéuniversitet och även kulturarvsprofessor för FN-organet Unesco.

– Det är inte ett tekniskt problem som ingenjörer kan lösa. Det här kräver en annan ingång, säger han.

Hundratusen år, den tid då kärnavfallet kommer att vara farligt radioaktivt, är rent hisnande.

– Vi vet inte ens med vilken art vi kommunicerar med då, säger Cornelius Holtorf.

Människans art, Homo sapiens, är mellan 200 000 och 300 000 år gammal.

Olika former

Enligt Holtorf måste informationen finnas i olika former, både som text och på andra sätt. Vi brukar skriva ned det som är viktigt och lägga ned det i arkiv. Det ska göras med information om slutförvaret också, men det kommer inte att räcka, förklarar han.

– Det är orealistiskt att det skulle kunna bevaras i 100 000 år. Under byggtiden och kanske 100 år är det oproblematiskt. Men vad händer sedan?

De äldsta skriftliga källorna, från Mesopotamien, är runt 5 000 år gamla, men de hittades, lästes och tolkades på nytt flera tusen år senare, konstaterar Holtorf.

Text om avfallet blir det i alla fall. På papper, på olika datamedier och kanske också i andra former, som stentavlor, förklarar Holtorf. Information måste vara lång och fyllig för vissa mottagare, och kortfattad och koncis till andra.

Fast det går ändå inte att förlita sig bara på texter, understryker både Cornelius Holtorf och Erik Setzman.

Riter och konst

I stället handlar det om att hålla liv i informationen på en mängd olika sätt. Som i berättelser, kanske som ett inslag i skolorna, genom debatter och olika kulturella riter. De berättar att exempelvis fransmännen på allvar diskuterar att låta olika konstformer föra kunskapen om radioaktivt avfall vidare.

I exempelvis Japan finns stenar som varnar för tsunamier, och det har också gjorts försök i olika sammanhang med tidskapslar som berättar om oss och vårt liv nu. Kanske kan det bli något i den stilen för avfallet.

Kunskapen måste föras vidare, översättas till nya förhållanden och också sättas in i framtida sammanhang.

– Man bör jobba med förändringen, inte emot den. Vi kan inte anstränga oss för att förhindra förändringen, säger Cornelius Holtorf.

"Ganska bortglömda"

Kanske kommer inte frågorna om kärnenergin att vara lika kontroversiella och aktuella i framtiden som de är nu, funderar han. De har växlat i aktualitet på bara 40 år, från att ha varit glödheta på 70- och 80-talen till att bli ganska bortglömda. Men nu är de alltså på tapeten igen, i samband med klimatdebatten.

– Men vi vet inte vilka frågor som kommer att var mest aktuella i framtiden, säger Cornelius Holtorf och konstaterar att vi inte vet något om vare sig kultur, politik eller vilka huvudproblem som framtiden kommer att sätta högst på dagordningen.

– Vi kan inte garantera att kommande generationer kommer att fästa avseende vid detta med kärnbränslet, och vid riskerna med det. Vi får överlåta det åt dem. Man måste vara ödmjuk, säger Erik Setzman.

Med ett perspektiv på 100 000 år så måste de räkna med åtminstone en ny istid.

– Vi behöver tänka hur vi ska märka ut platsen, men det kan vara svårt att få en markör att bestå under och efter en istid. Radioaktiviteten och riskerna avklingar med tiden och sjunker snabbt i början, så ju längre informationen kan bevaras och vara begriplig, desto bättre, säger Erik Setzman.

Fakta: Slutförvar för kärnbränsle

Regeringen gav klartecken för slutförvaret i Forsmark den 27 januari, efter decennier av utredande.

Det handlar om utbränt kärnbränsle från hela den svenska kärnkraftsindustrin som ska slutförvaras i marken, 500 meter under Forsmark. Bränslet ska enligt det förslag som arbetats fram läggas i gjutjärnsbehållare, som i sin tur läggs i kapslar av koppar. Runt kapslarna ska en särskild lera, bentonitlera som suger upp vatten, läggas. När allt bränsle förts ned ska förvaret förseglas.

Enligt planen behöver bränslet ligga i 100 000 år innan det är ungefär lika radioaktivt som den bakgrundsstrålning som vi normalt utsätts för. Radioaktiviteten klingar av snabbare i början, men materialet kommer att vara rejält radioaktivt i åtminstone 1 000 år.

Källor: Regeringen och Svensk Kärnbränslehantering