Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Har vi råd att inte betala skatt?

Medan skatteplanering och skatteflykt tycks vara okej i storföretagarvärlden förväntas de som tjänar under medelinkomst ansvara för att rädda Sveriges ekonomi. Jag förstår faktiskt inte varför så många är emot att betala skatt. Jag tycker att jag får mycket tillbaka, skriver Susanna Sundström.

Det går 365 dagar på ett år. Medelinkomsttagaren i Sverige tjänar 33 700 kronor i månaden, vilket blir 1 685 kronor per arbetsdag om man jobbar 20 dagar i månaden. Allt enligt Statistiska Centralbyrån. Det kan låta mycket, men också lite. Allt beror på vem man är och hur man lever sitt liv.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Uppenbart är att ingen medelinkomsttagare får ut så mycket pengar. Särskilt inte den som är kvinna. Den generella ”lönesänkaren” kallas för inkomstskatt och gör att varje medelinkomsttagare automatiskt ”förlorar” en tredjedel av sin inkomst. Det blir 11 233 kronor per månad och 562 kronor per dag. För en del kan det kännas som ett rån. Men är det det? Har vi verkligen råd att betala inkomstskatt?

Jag har hunnit fundera mycket på det som kallas pengar och omfördelningen av dem. Där har skatten en nyckelroll. Vi lämnar ifrån oss en tredjedel av vår lön och får något annat tillbaka. Men vad är det vi får tillbaka?

Det svenska skattesystemet är grunden för vår välfärd. Idén om skatter bygger på att alla i Sverige ska ha samma chans till god utbildning och ett gott liv. Genom skatten finansieras en stor del av vårt välfärdssystem. De pengar vi lämnar bort går till sjukvård, barnomsorg, socialtjänst och äldreomsorg. Men pengarna går också till vägar, kollektivtrafik, flyktingmottagning och miljöarbete.

Det finns de i Sverige som inte tar sitt ansvar. De jobbar svart och betalar ingen inkomstskatt. Därför får de inget anställningsavtal, ingen a-kassa, ingen sjuk- eller semesterersättning och ingen föräldrapenning. I stället får de lägre pension och är oförsäkrade i arbetslivet. Men framför allt tar de avstånd från det samhällskontrakt som vi har i Sverige. Jag må vara blåögd men jag förstår att alla inte har ett val att göra när det gäller jobb. Kan man inte få ett vitt jobb så tar man ett svart.

Många egenföretagare hävdar att det är extremt dyrt att anställa: att betala sociala avgifter, tjänstepension och lön är ju självklart stora kostnader för företaget. Jag tycker att vi borde göra det enklare att anställa. Men också tala en del egenföretagarna tillrätta. För i vissa fall verkar de tro att de ska slippa att betala skatt. De drar av sina privata luncher, bilköp och nya soffan på företaget för att de kan och inte blir ordentligt granskade. Men på samma sätt som jag inte lägger mig i varför någon är sjukpensionär bryr jag mig faktiskt inte ifall du drar din privata lunch på ditt företag eller inte. Det är småsummor i sammanhanget.

Det som stör mig är att det är människor som tjänar under medelinkomst som ska rädda Sveriges ekonomi. Vi beskyller de som lever på bidrag för att fuska och hjälper inte de som vill skapa riktiga arbetstillfällen. Men skatteplanering och skatteflykt tycks vara helt okej i storföretagarvärlden.

När ett kakföretag flyttar sin produktion österut förlorar vi arbetstillfällen och skattepengar. Dessutom ökar bolagets frakt- och miljökostnader. Men det spelar ingen roll för de kommer få en större vinst. Ändå är kakföretaget ett lite fjuttigt exempel. Det finns stora klädföretag som arbetat på det sättet länge och tjänat mycket större summor på det.

Jag förstår faktiskt inte varför så många är emot att betala skatt. Jag tycker att jag får mycket tillbaka. Jag har haft fria tandläkarbesök och subventionerade preventivmedel tills jag blev 25 för att jag varit skriven i Göteborg. Jag har gått i en avgiftsfri skola, fått musikundervisning, barnbidrag, studiebidrag, subventionerad sjukvård och mycket mer.

Jag betalar gladeligen mer skatt för att lösa de problem vi står inför. Integrationsfrågan, låga sjuksköterskelöner och vår ökade miljöpåverkan oroar mig. Den offentliga sektorn får gärna några extra hundralappar varje månad för att skapa arbetstillfällen och hitta lösningar på problemen. Vi behöver skapa bostäder för hemlösa, integrera de som kan arbeta, stryka sjuksköterskors studielån och utbilda alla medborgare i miljökunskap.

Hittills har privata företag kommit med fantastiska lösningar på dessa problem och fler lär säkert komma. Men varför händer inget? För att få till riksomfattande samarbeten och rättvisa lösningar för hela landet måste vi alla betala skatt. Vi har faktiskt inte råd att låta bli.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.