Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Helene Johansson äger Hagabadet tillsammans med sin man Pelle. 16 år efter att hon satte sin fot på Hagabdet för första gången blev det hennes.

Hagabadets ägare: "Jag har vågat göra …saker jag inte kan"

Helene och Pelle Johansson äger Hagabadet sedan tre år. De lyckas driva stället med vinst – något som varit dokumenterat svårt.

Helen och Pelle Johansson träffades och blev ett par i tonåren.

Pratade ni redan då om att driva något ihop?
– Inte direkt. Han var elektriker och jag var barnskötare. Vi trivdes bra med det, men vi insåg, jag starkare än han, att vi inte ville göra det till pensionsåldern. När jag var runt 24 började jag fundera på vad som intresserade mig, vad jag drevs av. Jag bestämde mig för att utbilda mig till friskvårdspedagog och kämpade mig till att få starta ett friskvårdsprojekt i Backa som var en egen stadsdel då. Det var jätteroligt, men efter ett tag blev det slitigt att göra så mycket själv. En dag satt jag i fikarummet och läste tidningen när jag såg en artikel om att Renströmska badet, alltså Hagabadet, skulle renoveras. Jag tänkte genast: där ska jag jobba. Jag sökte jobbet som sportchef och fick inte det. Jag blev jätteledsen, men tänke att jag tar vad som helst, de kommer fatta hur bra jag är. Så 1997 när badet öppnade började jag jobba som receptionist och instruktör.
 

Hur var det?
– Värsta partyt. Bara unga människor, träning, massor av energi. Jag minns så oerhört tydligt första gången jag såg bassängen Ägget. Jag minns vilken dörr jag gick in från. Rummet var helt nyrenoverat, så vackert, jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Jag var helt fascinerad. Och 16 år senare var det mitt. 
 

Men du slutade på Hagabadet 2001?
– Ja. Hagabadet drevs först av Bure. De lät Comwell, som drev Varbergs kusthotell, ta över själva driften. När Feelgood köpte verksamheten 2001 bad Comwell mig följa med och jobba med marknadsföring på Varbergs kusthotell och Aspenäs herrgård istället, och det gjorde jag. Då hade jag börjat rikta in mig mer mot marknad och kommunikation istället för friskvård och träning. Jag tänkte väl delvis att jag inte kunde vara instruktör tills jag blev pensionär, så jag läste marknad och kommunikation på IHM.
 

Det låter som att din väg har stakats ut väldigt organiskt?
– Ja, den har verkligen vuxit fram. Det beror på att jag har vågat göra saker jag inte kan. Och att jag alltid tyckt om att göra ett bra jobb, oavsett om det var att vara ugglan i uggleklubben på förskolan eller svara i telefon på Hagabadet. Jag har gett mig fasen på att göra sådana saker bra, eftersom jag vetat att det fanns saker längre fram som jag ville ha. Det är ett perspektiv jag har med mig nu när jag är arbetsgivare också. Det spelar ingen roll vad dina papper säger – det viktiga är vad du gör.
 

2013 köpte ni Hagabadet. Hur gick det till?
– Pelle jobbade på gymkedjan Worldclass och rände hela tiden runt i Sverige och Europa. En dag träffade han Feelgood för att sälja in något till dem. Chefen för deras sportklubbar frågade Pelle om han kände någon som kunde ta över deras sorgebarn, Hagabadet. Pelle sa nej. Men när han kom hem och berättade det för mig gick jag igång och föreslog att han skulle ta jobbet. Jag var rätt trött på att ta hela vardagslivet hemma själv när han reste. Dessutom var ju Hagabadet min pärla, och han hade själv varit spinninginstruktör där på 90-talet. Så han tog jobbet. Uppdraget var att vända siffrorna och förbereda för försäljning. Han kom hit och väckte stället ur sin Törnrosasömn och lyckades få vinst i verksamheten på två år. Men när det blev läge att sälja ställde intressenterna kravet att han skulle vara kvar, och det tyckte han inte var en bra lösning. Ska ni inte köpa det själva, sa Feelgood då. Och med hjälp av förskott på arv, en investerare på 20 procent och det kapital vi hade köpte vi Hagabadet.
 

Helene Johansson minns tydligt första gången hon såg Ägget, den ovala bassängen på Hagabadet - "Rummet var helt nyrenoverat, så vackert, jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Jag var helt fascinerad. Och 16 år senare var det mitt." Bild: Anders Hofgren. 
Helene Johansson minns tydligt första gången hon såg Ägget, den ovala bassängen på Hagabadet - "Rummet var helt nyrenoverat, så vackert, jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Jag var helt fascinerad. Och 16 år senare var det mitt." Bild: Anders Hofgren. 

Och det går fortsatt bra, tre år senare. Varför lyckas ni när ingen annan gjort det?
– Jag tror det beror på att vi äger själva och att vi är väldigt operativa. Våra anställda kan se oss stå och jobba med något skitigt i källaren eller stå på en stege och måla. De ser att vi är inne på helgerna, vilket ledningen inte var tidigare. Och att vi är noga med att kommunicera vad vi som människor brinner för, inte vad som står i vår verksamhetsberättelse eller hur många procent vi vill ha hit och dit.
 

Vilka utmaningar finns det med att vara fristående när nästan alla andra gym ingår i kedjor?
– Att inte vara en kedja gör att man kan behålla sin unika position. Så vi jobbar mycket med att inte vara som de andra. Huset hjälper oss att vara unika, lite mer än andra. Och samtidigt som mycket i samhället går mot kedjor finns det en annan trend i det småskaliga – ostbutiken, grönsakshandlaren… Det är där vi hör hemma. Samtidigt kostar småskaligheten mycket. Friskis och svettis kan ha 150 personer på ett pass – vi kan bara ta 25. Vi har små, krångliga lokaler som vi inte kan bygga ut – det är en dyr verksamhet att driva. Vi kan inte riktigt skriva ut våra priser på hemsidan, för man kan inte jämföra oss med något annat gym. Det är också till vår fördel. Ett gymkort för 199 kronor kan man ha i plånboken och glömma bort. Men här kommer man tillbaka, för det är ett mer aktivt val.
 

Är det inte lite snobbigt på Hagabadet?
– Tidigare har man uppfattat oss som snofsiga och näsan i vädret, men vi har jobbat jättemycket med att det ska vara öppna armar, leenden, familjärt och inte det minsta snofsigt. Jag tror inte någon av våra kunder känner igen sig i den bilden. Vi har undersköterskor och pensionärer som kommer hit varenda dag. Visst kostar det mycket pengar, men då är det kanske bara detta de lägger pengar på. Hör på detta: vi fick en donation nyligen. En äldre kvinna som tränat här länge skänkte 150 000 kronor som vi får göra vad vi vill med. Vilka andra företag får donationer av sina kunder?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.