Hon tittar på mig med bister blick. Därefter pekar hon mot mitt ansikte och förklarar att det är bortom all räddning. ”En massa kråksparkar. Det ser fult ut”. Inom loppet av en millisekund har hon förvandlat mina skrattrynkor till något oönskat och ett problem som måste åtgärdas. Jag som bara ville köpa en vanlig fuktgivande ansiktskräm. Expediten styr med raska steg till hyllan med specialkrämer, för alla som tror att vi skall se yngre ut om vi bara använder en mirakelkräm. Krämen som skall skapa mitt nya jag är rätt dyr. Riktigt dyr faktiskt. Och med den minsta text man kan tänka sig står det om ett hudinstitut i Schweiz som intygar att den faktiskt funkar lite grann. På reklamen för hudkrämen syns en fotoshoppad ung kvinna med en hud helt befriad från några veck eller skrattrynkor.
En stund senare befinner jag mig i ett provrum för att prova ett par nya byxor. Ni vet ett sådant där rum där alla andra kan se hur du provar eftersom det lilla tygskynket till dörr är för litet. Och ljuset är obarmhärtigt. Avslöjande. Deprimerande. Och byxorna sitter hur konstigt som helst. Vad hände egentligen? Du ser dig själv i spegeln och börjar undra. Ni vet den där obehagliga känslan av att verkligheten är något annat än hur du uppfattar den.
Det är faktiskt helt normalt att tänka så. Vårt framtida jag kan vi inte ens föreställa oss. Jane McGonical, som forskar vid Institute for the Future i Palo Alto i Kalifornien, slår fast att vår hjärna kopplar bort oss själva när vi tänker på hur vi kommer att se ut. Och när vi ser en annan person som inte intresserar oss blir hjärnan mindre aktiv. Hundratals studier har genomförts för att se hur vår hjärna fungerar och det mest slående är hur ointresserade vi är av vårt framtida jag. Det är inte en person som berör oss.
Och ju mer vi utsätts för vårt framtida jag, desto mer kopplar hjärnan bort den personen. Det är då vi intalar oss själva att ändå äta den där goda glassen, för beach 2017 är inget som berör just den här kroppen. Det är då vi skjuter upp det mesta till morgondagen. Och hur många av er använder gymkortet ni köpte vid årsskiftet?
När vi öppnar pensionsbeskedet tänker vi att det inte berör just oss. Eller som forskaren Hal Hirschfield från UCLA uttryckt det: Varför ska du spara pengar till ett framtida jag när det känns som om du ger bort pengar till en helt okänd person?
Uppenbarligen vill vår hjärna koppla bort oss från vårt framtida jag: Men tänker vi inte på vår framtid ens? McGonical har i en stor studie av 2818 personer undersökt hur vi reflekterar över vår framtid. En majoritet av dem tänkte sällan eller aldrig på en avlägsen framtid. Studien visade att ju äldre du blev desto mindre tänkte du på din framtid. Eller som några medverkande uttryckte det: ”Jag förväntar mig inte att jag lever då så varför bry sig om en framtid?”. Det har också visat sig att vår hjärna i takt med att vi blir äldre också får det allt svårare att föreställa en framtid överhuvudtaget.
Men borde vi inte tänka på våra barn och barnbarn? Tydligen inte. Studien visade att det enda som fick oss att tänka på vår framtid var om vi ställdes inför en obotlig sjukdom, nära döden-upplevelse eller något traumatiskt. Det får oss konstigt nog att känna oss mer levande och hjälper oss att komma i kontakt med vårt framtida jag.
När vi förlorar nyfikenheten på vad som kan hända i framtiden eller sluta fantisera om vad som kan bli annorlunda mister vi vår förmåga att förändra våra liv. McGonical råder oss att göra en lista över saker vi är intresserad av som mat, musik etcetera. Sök sedan på någon av dessa rubriker med ett framtidsfokus, varje vecka, för att mentalt träna inför framtiden. Genom att fantisera lite mer och vara nyfiken kan du hitta tillbaka till framtiden. Eller också kan du njuta av att det inte är din kropp du ser i kläderna för beach 2017.
