Var ligger Sveriges största utmaning – att åtgärda miljöproblem här hemma eller de miljöproblem vi orsakar i resten av världen genom vår konsumtion?
– Vi måste börja med de globala frågorna. De problem vi har på lokal nivå, som försurning av sjöar och gifter i naturen, är förvisso viktiga, men små i jämförelse med klimatförändringarna, havsförsurningen och den minskande biodiversiteten. Det finns två svårigheter med det. Vissa väljer att se Sverige som så litet att vi inte kan göra någon skillnad, att andra måste lösa de globala problemen. Andra menar att det är för stort att tänka på hela världen, och att vi måste fokusera på Sverige. För individer kan det senare vara vettigt – varenda människa kan inte ha ångest över alla världens problem – men politiskt räcker det inte att ha det ultimata systemet för pantflaskor. Det är inte de frågorna som är viktigast.
Men hur mycket kan Sverige egentligen påverka i globala frågor?
– Ganska mycket men inte för att våra utsläpp gör så stor skillnad för utsläppen totalt – det är vi för små för. Däremot kan vi visa på goda exempel genom att gå före och göra mer än andra. Ett exempel är när Bill Clinton och Al Gore försökte få igenom en höjning av bensinskatten under Clintons första mandatperiod. Det handlade om tio öre per liter, men det framställdes i debatten som att hela landsbygden skulle lamslås. Där hade man kunnat peka på att Sverige har en koldioxidskatt mångdubbelt högre än vad som diskuteras på andra håll. Det är oerhört viktigt att kunna visa vad vi faktiskt lyckats genomföra och som fått stora positiva miljöeffekter utan att det blivit omöjligt att bo på landsbygden.
Företagen då – är de tillräckligt reglerade ur miljösynpunkt?
– Nej, det tycker jag inte. Det är för billigt att släppa ut, inte minst kol i olika former. Där behövs internationella och helst globala överenskommelser, för det är väldigt svårt att ha helt annorlunda villkor för industrier i olika länder. Då får vi istället dagens paradox, där de industrier som släpper ut mest knappt betalar någon skatt för sina utsläpp. Aluminiumsmältverk, stålverk och den typen av industrier får kraftiga skatterabatter i Sverige, för annars skulle de flytta någon annanstans. Så visst borde man kräva mer av näringslivet. Jag tror också att de flesta företag har en positiv grundinställning till det, och deras anställda vill nog inte heller bara maximera vinsten på jordens bekostnad.
Varför går då inte omställningen till en miljövänlig industri och konsumtion snabbare?
– Många företag hittar nog olika sätt att rättfärdiga sina egna utsläpp, eftersom det är tråkigt att tänka att det man gör skulle vara dåligt för miljön. Det är mycket trevligare att tänka på att det nog hade varit ännu sämre för miljön om man tvingades flytta en industri till ett annat land där utsläppen blivit högre, och det ligger ju dessutom ofta något i det. Samma typ av kognitiva dissonans påverkar såväl individer som stora koncerner. Volkswagen har gått i bräschen för att ta fram miljöbilar, samtidigt som de fejkade sina dieselutsläpp. Volvo Lastvagnar pratar gärna om hur de är drivande i miljöfrågor, men har samtidigt fått betala miljardskadestånd för att de tillsammans med andra lastbilstillverkare lyckats skjuta fram strängare avgasreningskrav.
Det blir svårt att tro på företagens goda vilja i sådana fall?
– Jo, men jag tror att båda delarna finns. De flesta som jobbar i de här företagen är inte cyniker. Även högt upp i ledningen tror jag att man vill göra båda delar – göra gott, men också gå med vinst. Men kontentan är att när näringslivet säger att de ligger långt före regleringarna och bättre driver utvecklingen själva utan politisk inblandning, då behöver man inte lyssna. Politiska regleringar är helt avgörande i miljöfrågan, företagen kommer aldrig att driva det tillräckligt långt på egen hand.
Vilka politiska åtgärder är viktigast då?
– Låt det kosta pengar att släppa ut miljöfarliga ämnen, och begränsa hur mycket man får släppa ut. Dessutom krävs institutioner som kan se till att reglerna efterlevs.
Vari ligger individens ansvar då – hjälper det om alla i Sverige slutar ta flyget?
– Det finns inget enkelt svar på det. Det är bra att individer tar ansvar, dels för att det bidrar till en lösning men också för att det skapar ett engagemang som i längden kan påverka politiken. Politiker lever ju inte ett vakuum. Om vanliga människor bryr sig om miljön, måste även politikerna göra det. Om medborgarna istället kräver lägre bensinpriser, som de så kallade gula västarna i Frankrike, så anpassar sig politikerna. Det är förstås bra att flyga mindre, sopsortera och äta mer vegetariskt. Men det räcker inte att vi ändrar vår livsstil, det har alldeles för liten effekt på klimatet för att det ska leda till en tillräcklig förändring i rimlig tid. Det som behövs är kraftiga politiska och ekonomiska styrmedel, både nationellt och globalt.
Johansson-Stenman om…
Rättfärdigande
När vi gör något som inte känns bra ändrar vi gärna omedvetet vår bild av verkligheten tills det inte känns lika farligt. Bor man på landet och kör mycket bil kan man vara mer mottaglig för idéer som säger att människans påverkan på klimatet inte är så stor. Bor man i stan och cyklar till jobbet är det lättare att ta till sig att bilar är miljöskadliga.
Religion
Min pappa är präst och etikfrågorna var något som var invävt i samtalen hemma. Båda mina föräldrar brydde sig om miljöfrågor och var emot kärnkraft. Det kom nog snarare ur ett slags kristet förvaltarskapsperspektiv än ett politiskt engagemang: Att man inte skulle göra våld på Guds skapelse, ungefär.
Miljöekonomi
Det handlar i princip om hur man ska hantera miljöproblem på ett för samhället klokt sätt. Dels måste man förstå och värdera hur miljöproblemen påverkar samhället, dels handlar det om att analysera och föreslå lösningar som är ekonomiskt och politiskt möjliga.
