Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Det irriterande i att folk gnäller för att verka smarta

Genom att vi låter dem som ständigt gnäller vinna höjer vi incitamenten för att vara gnällig i stället för att vara positiv, skriver Tobias Fredberg.

I min bokhylla har jag en underbar bok av Stephen Potter som heter ”Livsmannaskap: en oumbärlig handledning i konsten att flyta ovanpå” (tack syrran!). Boken beskriver (kraftigt ironiskt) olika strategier för att skaffa sig övertag på andra människor. Flera av dem går ut på att man blockar eller skjuter ned andra personers argument med enkla trick. Ibland får jag intrycket att ”Livsmannaskap” har förekommit som kurslitteratur. I någon slags iver att verka smarta lanserar de mest skilda personer väldigt skiftande argument för att skjuta ned någons exempel, synbart utan att bry sig om vad som var viktigt.

Det är naturligtvis irriterande, men det är också problematiskt. Ett bra exempel eller en bra regel är   ett system av saker som måste hänga ihop. Om vi vill söka absoluta sanningar får vi leta i religionen. Alla andra argument eller exempel har inneboende svagheter och kan skjutas ned på basis av dessa. Själva idén att vi inte kan bekräfta sanningar utan bara förkasta hypoteser som inte är rätt präglar också vetenskaplig metod. Det är oerhört mycket enklare att hitta sprickor i fasaden än att försöka skapa eller bygga något som fungerar, och det är mycket svårare att hitta ett bra exempel än att hitta svagheter i ett bra exempel. Vem som helst kan använda detta till sin fördel, kanske för att få sin vilja igenom eller bara för att ta position.

Om det inte finns några uppenbara svagheter i resonemanget kan man ändå skjuta ned det om det är för konventionellt. Alla vill verka radikala och härligt fria i tanken, och är därför glada att skjuta ned ett argument eller en kulturföreteelse för att det/den stämmer överens med normerna. Men att vara emot blir ju en norm i sig. När jag gick på journalisthögskolan en gång i tiden var det viktigt för lärare och elever att ständigt kritisera. Men eftersom de flesta var emot på samma sätt var det ju just deras beteende som utgjorde normen. Något verkligt radikalt i den miljön hade varit att vara stockkonservativ. Eller religiös. Min kursare tillhörde frikyrkan. Mycket läskigt. Inte bra.

Tyvärr verkar det vara en framgångsrik taktik. Jag läste en studie för ett par år sedan som menade att kritiska personer upplevs som mer intelligenta än personer som håller med. En annan studie visar att personer med högt IQ oroar sig mer än andra, så även om man själv inte är så smart verkar det vara framgångsrikt att kopiera smarta personers beteenden.

Ett par danska forskare skrev för något decennium sedan en bok med den mycket akademiska titeln ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” för att just ta upp problemet med att gnälligheten blir norm. Man prisar det som är emot, inte egentligen på basis av att innehållet är så bra, utan för att det just är emot. Det betyder ingenting; det är kitsch som bara existerar för effektsökeri. Det blir en egogrej att skjuta ned något utan att man egentligen samtidigt bygger upp något annat. Keith Richards anklagade vissa moderna band för samma sak. De är bara posörer, sa han, de menar inte det de gör.

Genom att vi låter dem som ständigt gnäller vinna höjer vi incitamenten för att vara gnällig i stället för att vara positiv. Det betyder att vi skapar ängslan snarare än framåtanda, och vi signalerar till varandra att det är viktigare att försöka undvika fel än att hitta på nya sätt att göra saker. I en värld där våra organisationer (och vi) ständigt behöver skapa nya innovationer och hitta på nya sätt att arbeta är det katastrofalt. Vi behöver vända på detta. För att kunna göra det måste vi ta diskussionen om vad vi verkligen tycker är viktigt och vad vi vill stå för. Vi måste också lära oss att tänka som entreprenörer – se vad vi kan göra med de resurser vi har, acceptera att vi kommer att göra fel, testa oss fram och acceptera att vi inte alltid kommer på de smartaste sakerna själva.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.