Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Bra att man hittar nya vägar för att utvecklas”

Nya karriärtjänster inom skolan ska göra läraryrket mer attraktivt och förbättra elevernas undervisning. Försteläraren Cecilia Warnholtz listar plus och minus med reformen.

Varför bestämde du dig för att bli lärare?

– Jag hade väldigt bra lärare när jag själv gick i skolan. Inte bara bra, såklart, men flera stack verkligen ut. De hade stor kunskap inom sitt ämne, men de hade också förmågan att inspirera och berätta om det på ett levande och intressant sätt.

Egentligen har jag haft några sådana lärare i alla årskurser, men jag tänker framför allt på min lågstadielärare. Hon var väldigt speciell för mig. Hon bemötte oss med intresse och respekt. Jag har tänkt tillbaka på det många gånger.

Har du berättat för henne hur stort intryck hon gjorde på dig?

– Ja, jag har faktiskt träffat henne i vuxen ålder. Bland annat på en återträff med min gamla klass. Jag tror det var 20 eller 25 år efter att vi hade slutat. Hon kunde fortfarande namnen på alla och frågade oss hur det gått med det ena och det andra. Det var så tydligt att hon var genuint intresserad av sina elever.

Vilka ämnen undervisar du i?

– Jag undervisar i svenska och engelska på Skälltorpsskolan på norra Hisingen. Det är en högstadieskola med cirka 340 elever.

Vad innebär det att vara förstelärare?

– Som förstelärare fortsätter man att arbeta som lärare. Skillnaden är att man också tar ett steg mot forskning och mot att utveckla sina ämneskunskaper. Man planerar skolutveckling tillsammans med rektor och leder kollegiet i att utveckla skolan inom det pedagogiska. Sedan finns det också ett nätverk i stadsdelen där alla förstelärare i svenska träffas och utbyter erfarenheter. Jag är förstelärare i svenska så det är det jag fördjupar mig i.

När blev du förstelärare?

– Hösten 2014. Det annonserades ut förstelärartjänster i stadsdelen som man fick söka. Det har inte funnits möjlighet att göra karriär som lärare innan. Då har man fått bli arbetslagsledare eller rektor, och alltså tvingats byta arbetsuppgifter. Det här är fösta gången man har fått chansen att utvecklas inom professionen.

Vad har du valt att fördjupa dig i för något?

– Min tanke från början var att lära mig mer om språkutvecklande arbete och sedan implementera det på skolan. Jag har hunnit börja lite med det, men vi har också jobbat med något som kallas Läslyftet. På skolan läser vi mycket med eleverna, men vi svensklärare kände att det behövde jobbas mer med läsförståelse. Vi sökte nya vägar bland annat för boksamtal för att eleverna också ska förstå vad de läser. Det kan handla om både språklig förståelse och att läsa mellan raderna. Förra terminen startades ett arbete i stadsdelen som handlar om bedömning för lärande och vi förstelärare är diskussionsledare ute på skolorna utifrån en fortbildningsmodell som vi först själva fått ta del av.

Hur många förstelärare finns det på skolan?

– Just nu är vi fyra, jag har svenska och så en i matematik, en i NO samt en i specialpedagogik. Det där är för övrigt ganska intressant. När jag sökte förstelärartjänsten var ett av kriterierna att man skulle ha god kännedom om skolan och högt förtroende bland kollegorna eftersom det ingår en viss ledarroll. Jag har jobbat på Skälltorpsskolan i 20 år, så det kanske var en bidragande anledning till att jag fick tjänsten. Men i dag ser det väldigt olika ut på olika skolor.

Hur då?

– På en del skolor är i princip alla nyrekryterade lärare förstelärare. Det blir ett sätt att locka till sig ny personal, helt enkelt. Då bortser man helt från kravet om att man ska ha förtroende bland kollegorna. Sedan finns det så klart skolor som inte alls jobbar så och som kommit jättelångt i ämnesutvecklingen.

Skulle du säga att förstelärarreformen fungerat bra eller dåligt?

– Både och. Väldigt ofta känner man som lärare att man inte riktigt räcker till och vill göra så himla mycket mer än det man hinner med. Så kan jag känna som förstelärare också. Jag skulle vilja leverera med kvalitet till kollegor och känna att jag bidrar till det här lyftet för skolan som förväntas av mig. Jag tycker samtidigt att det är ganska svårt. Som förstelärare får jag lite mindre undervisningstid och har möjlighet att läsa senaste forskningen och så, men de andra lärarna har inte samma möjligheter och därför inte alltid samma prioriteringar. Som jag ser det kan man inte bara satsa på förstelärarna. Samtidigt är det bra att man hittar nya vägar för att utvecklas inom yrket. Tanken är bra! Det är alltid bra att prova nya vägar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.