Varje år publiceras det listor på vilka företag som folk beundrar mest. Företagen på toppositionerna är ofta de som syns mycket i media. Apple leder inte sällan. Högt upp kommer gärna Amazon, Microsoft och en del av de stora konsultbolagen. Men företag som beundras mest, hamnar sällan på listor över de bästa arbetsgivarna. Tvärtom kommer det larmrapporter om Amazon och andra av de mest beundrade företagen.
Om man får tro de värsta utsagorna (det är naturligtvis sunt att ta dem med en nypa salt) bränner Amazon ut folk på löpande band och tvingar anställda att spela ut varandra med syftet att sparka dem som kollegorna rankar lägst. Men ryktet om företagets storslagenhet får folk att vilja jobba där i alla fall. ”Spännande arbete, kränkande kultur”, säger någon på ratingsajten Glassdoor.com. När man läser reviews av nuvarande eller tidigare anställda på Glassdoor – de stora företagen har tiotusentals reviews – så inser man snabbt att de mest beundrade företagen framför allt prisas för sin framåtanda, för att de ger en känsla att man är utvald och för att tempot är högt. Kritiken mot företagen kännetecknas av att organisationen inte fungerar, att anställda inte får ihop livet, att cheferna är dåliga och att man snabbt bränner ut sig.
Rykte att vara despoter
Många av de företag som hamnar högt upp på listorna kännetecknas av en ledarstil som få av oss nog gillar. Flera av företagen har, eller har haft ledare, med ett rykte av att vara despoter. Säga vad man vill om Steve Jobs briljans, men genom berättelserna om honom – av vilka han själv berättat flera – tonar inte direkt bilden av den engagerande ledaren fram, snarare tvärtom.
Genom den vaselinkladdiga linsen i den glansiga veckopressens idolporträtt beskrivs ofta ledarna som att de har en liten nackdel – de organiserar inte upp arbetet tillräckligt eftersom de har så bråttom till att göra fler stordåd. Det må vara hänt att det går fort, men det förklarar också varför flera av dessa bolag tenderar att karaktäriseras ha micro-management från toppledningen – de är beroende av toppledarna eftersom det inte är många andra som har mandat att ta beslut. Den positiva vinklingen av detta är att despoten (för det är påfallande ofta en han) ”inte är rädd för att leda”. Nä, just det.
Förstorad självbild hjälper
Det är lite dubbelsidigt. Det finns forskare som menar att riktigt höga chefer ofta uppvisar psykopatiska drag, och att den förstorade självbild som det ofta inkluderar faktiskt hjälper dem att ta riktigt stora risker. Skulle utvecklingen gå lika snabbt utan despoterna? Och vore det bra om den inte gjorde det?
Flera stora bolag delas nu upp för att det är för svårt att leda dem, och att det är för svårt att få ut synergierna som man hoppades på. Den snabba teknikutvecklingen och den stökiga omvärlden att det är få som kan eller vågar ta beslut kring vart företaget ska. Om tempot blir för högt har vi svårt att hitta tid att involvera många. Om vi drar ut linjerna lite är det inte svårt att se en framtid där företagen blir allt mindre, där snabbhet prioriteras ännu mer, och som därför ger grogrunden för fler despoter eftersom de trots allt har modet att köra på.
Samtidigt finns det hopp. Med den ökade transparensen, som många gånger är besvärlig för företag att hantera, kan vi åtminstone önska att dåligt management inte belönas. Vad vi skulle önska är ju att företag som står för vettiga värderingar och bra ledarskap tjänar på detta genom att de är mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden – då borde listan på vilka vi beundrar och var vi vill jobba vara densamma.
