När Altor 2006 kom in som majoritetsägare i Nimbus stod företaget på topp. Allt pekade uppåt och de nya ägarna såg en chans att effektivisera produktionen, växa snabbt och skapa ett internationellt företag.
Man beslutade hösten 2007 att bygga ut fabriken i Mariestad för 45 miljoner kronor och koncentrera produktionen dit. Fabrikerna i Visby och Fårösund på Gotland stängdes.
Sedan kom finanskrisen och omstruktureringen skyndades på för att rusta företaget för en comeback. Istället blev den ett dyrt sänke.
Fredrik Strömholm, som företrädde Altor i Nimbus styrelse, uppskattar att flytten från Visby till Mariestad kan ha kostat företaget så mycket som 90 miljoner kronor.
–Därmed blev det också svårare för oss att parera krisen, säger han.
Man förlorade därtill upp emot 30 miljoner i intäkter då en licenstillverkare inte klarade att leverera båtar inför högsäsongen.
Allt gjordes på lånade pengar och räntebördan växte snabbt.
När krisen i Europa fördjupades, och båtförsäljningen fortsatte att minska, flödade kapitalet ur Nimbus.
–Stängningen av Visbyfabriken var det största misstaget de gjorde, säger Hans Wiklund, en av de tidigare ägarna som nu är kritisk mot hur bolaget sköttes.
Men Fredrik Strömholm är övertygad om att omstruktureringen var ofrånkomlig.
–Vår ambition var att komma tillbaka så fort som möjligt, då kan man inte vara kvar i en olönsam struktur, säger han.
Till slut blev det den dåliga relationen mellan ägarna och banken som beseglade Nimbuskoncernens öde.
Banken DNB finansierade Nimbus med öppna ögon. Ett riskkapitalägt bolag har i regel litet eget kapital och stor skuldsättning.
Men när ett sådant bolag tappar kraftigt i värde trycker banken omedelbart på larmknappen. Snaran började dras åt redan 2009.
I Nimbus ägarkrets fanns personer med stor rutin på att förhandla fram lösningar för skuldsatta krisbolag. De hade räknat med en uppgörelse med bankens medverkan, där lån omvandlas till aktier för att lätta på räntebördan.
Bland de åtgärder som, enligt vad GP erfar, diskuterades var att sälja av småbåtstillverkaren Ryds. Men det fick inte bankens gillande.
Uppgifterna går isär om hur nära Altor och övriga ägare var att lyckas med att sälja bolaget eller att sy ihop en ny ägarkonstellation med nytt kapital.
Hos källor med insyn i förhandlingarna finns uppfattningen att det hade lämnats ett eller flera förhandlingsbara utgångsbud (indikativa).
DNB har en annan version. Förhandlingarna var inte färdiga och det fanns i det läget inga pengar på bordet. I bankens ögon innebar det att det helt enkelt inte fanns några bud.
När Sveriges största återförsäljare av motorbåtar Huges gick i konkurs i juni såg banken att Nimbuskoncernens läge försämrades ytterligare.
I de flesta andra konkurser har leverantörsfakturorna samlats på hög. Men i Nimbus kassa fanns pengar för att betala leverantörerna. Det stora bekymret var räntorna.
Under sommarmånaderna ramlar trots allt pengar in även i båtbranschen. Nimbus försattes i konkurs mitt under företagets högsäsong.
Förhandlingarna med banken sköttes lokalt i Göteborg. Men det var bankens kreditkommitté i Oslo som tog beslutet att stoppa krediterna. Utåt motiverades det med att ägarna inte klarat att sälja bolaget.
Men det finns också uppgifter om att banken kan ha gjort ett iskallt övervägande om att det finns mest att hämta ur ett konkursbo under sommaren. Några månader senare riskerade pengarna att vara helt slut.
förlorade i värde. Till slut blev det ägarnas dåliga relation till banken som beseglade Nimbuskoncernens öde.
