Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Alla ska kunna börja plugga när som helst

Den digitala utbildningsrevolutionen är här, skriver Gustav Martner och tillägger att den inte kommer att producera de belästa rebeller vi behöver så länge den leds av multinationella företag.

Likt många med fyrtioårskris umgicks jag för ett par månader sedan med drömmen om att börja studera. Ni vet – förverkliga den där drömmen om yrkestiteln man aldrig fick, eller bara trotsigt fördjupa sig i något obskyrt akademiskt område och kunna orera om det tills intresseklubben antecknat ihjäl sig.

Jag insåg dock snart att min idé om att bli kandidat Martner inte alls var så snabbt genomförbar som jag hoppats. De flesta antagningar till kursutbudet görs månader i förväg – dessutom är vägen till ett giltigt högskoleprovsresultat lång för oss som passerat bäst före-datum med vårt gamla resultat. Från anmälan till att faktiskt skriva provet på nytt snackar vi månaders väntan om man har otur och missat ett anmälningsdatum, och sedan kommer alltså ansökningsperioden på det. Jag insåg att min fyrtioårskris skulle vara över när jag eventuellt skulle ha kommit i gång med min drömutbildning.

Lösningen på denna sorgliga sits fanns, som så ofta, en googling bort. Jag valde ett digitalt universitet. Efter att ha scrollat igenom det enorma kursutbudet på började jag en utbildning i statistik och en i programmering. Det tog cirka två minuter att komma i gång och nu, efter några veckors studerande närhelst andan faller på är jag supernöjd med modellen. Att plugga lite här och där via laptop och mobiltelefon är rätt optimalt.

Företagen som erbjuder den här typen av onlineutbildningar är digitala plattformsföretag precis som Youtube, Spotify och Facebook. De erbjuder innehåll till en global publik  i en enorm skala, vilket ger stora fördelar: Utbildningarna blir billiga för studenten trots att stora pengar gått in i att skapa dem. Kalkylen går ihop eftersom det är tusentals elever i det digitala klassrummet. Fenomenet kallas för Massive Open Online Courses (MOOC) och företagen i den här branschen heter saker som Coursera (som har 30 miljoner registrerade användare), edX (14 miljoner) och Xuetangx (9 miljoner). Själv går jag på Udacity som hittills examinerat 18 000 studenter i sina så kallade “nanodegrees”- program.

Helt utan mänskligt liv är inte den här utbildningsmodellen trots att det mesta kursinnehållet består av video och automatiskt rättade övningsuppgifter. Vid kursstarten på min programmeringskurs tilldelades jag en livs levande mentor som jag kan chatta med och få hjälp av, inlämningarna kommer att bedömas av icke-robotiserade lärare och klasskamrater kan man hänga med i diskussionsforumen. Statistikkursen är dock helt automatiserad eftersom den, till skillnad från programmeringskursen, är helt gratis.

Men hur kan en kurs vara helt gratis? Ja, ofta erbjuder de digitala universiteten kurser som är betalda av företag som vill att fler ska lära sig just deras teknik eller som har intresse av att leda in studenterna på något som gynnar dem – till exempel erbjuder Facebook kurser i marknadsföring med sociala medier. Himla fiffigt.

Men naturligtvis är inget gratis här i världen. I och med plattformiseringen uppstår som vanligt ett demokratiskt hot. De digitala plattformsföretagen skalar upp sin verksamhet globalt  köra över gamla och tröga institutioner med sin tillgänglighet, bättre användarupplevelse och oslagbara prisvärdhet. Samtidigt brukar deras rovdriftkapitalistiska DNA så småningom avspegla sig rejält i innehållet oavsett vilka fina värdeord de slänger sig med. Det är således ingen vild spekulation att privata digitala universitet kommer att undvika att utbilda i kritiskt tänkande som skvätter ofördelaktigt på deras investerare, ägare och samarbetspartners. Därmed missar vi chansen att ge kunskapstörstiga människor ett robust och kritiskt tänkande kring de orättvisa och miljöförstörande ekonomiska strukturer som vi alla är en del av och måste förändra.

Jag hoppas därför att jag vid nästa ålderskris kommer att kunna välja på mängder av offentligt finansierade MOOCs. Alla medborgare borde närsomhelst kunna langa fram sitt mobila bank-id, logga in på valfritt svenskt universitet och genast påbörja valfri utbildning. Ledd av kritiskt tänkande lärare. Det är orimligt omodernt med en annan ordning.

Den digitala utbildningsrevolutionen är nämligen redan här, men så länge det är globala multisar som leder den kommer den inte att producera de belästa rebeller vi behöver.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.