Reallönerna i Sverige har lyft med 45 procent sedan slutet av 1990-talet, då det första så kallade industriavtalet kom på plats. I den siffran ingår årets inflationschock – den värsta smällen mot svenskarnas köpkraft i modern tid.
– Det är svårt att hitta något som påminner om det här ens tillnärmelsevis i modern tid, säger Olle Holmgren, ekonom på SEB.
"Fantastisk" reallöneutveckling
Före inflationsvågen var reallöneökningen hela 55 procent sedan 1996, enligt Medlingsinstitutet.
Trots bakslaget i år tycker Susanne Spector, chefsanalytiker på Nordea, att man kan beskriva reallöneutvecklingen i Sverige sedan 1990-talets slut som "fantastisk".
– Mycket bättre än i många andra länder. Det är därför facken vill vårda den här modellen, säger hon sedan industrifacken valt att avstå att kräva inflationskompensation i sina lönekrav inför avtalsrörelsen 2023.
– Men vi har tappat ungefär 10 procentenheter och det lär falla tillbaka ytterligare innan det vänder, tillägger hon.
Spector tillhör de bedömare som tycker det ser ut som att arbetsgivarna i princip borde klara av att hantera de krav på löneökningar som nu ligger på bordet.
– De här lönekravet kommer att innebära att reallönerna är lägre nästa år än vad de var vid det här årets början. Så utifrån det kan man argumentera för att företagen borde ha råd, säger hon.
Tror att Riksbanken välkomnar kravnivån
I stället för att kräva kompensation för inflationen fokuserar industrifacken på att de ser stärkt konkurrenskraft för svensk industri och att en allt större del av "kakan" går till vinster, medan löneökningarna inte hänger med.
Att arbetsgivarsidan beskriver 4,4 procent som "oacceptabelt" är väntat, enligt Spector. Och när avtalen är klara våren 2023 räknar hon med att nivån kanske har tryckts ned något från kravnivån – till omkring 3,5 procent.
Enligt Medlingsinstitutets statistik har avtalen historiskt hamnat på 65-87 procent av de första lönekraven från industrifacken.
Hon tror dessutom att Riksbanken välkomnar fackens strategi – där inflationsmålet på 2 procent finns kvar som ett ankare trots en inflation som kretsar nära 10 procent.
– Om vi får rätt – med löneökningar på 3,5 procent, som med lite löneglidning ger ungefär 4 procent – så är det en löneökningstakt som Riksbanken har velat se länge, säger hon.
Kollegan Olle Holmgren gör ungefär samma bedömning av industrifackens krav – som han tror slutar med ett avtal kring 3,5 procent, vilket i sin tur ligger i linje med vad som bedöms vara rimligt för att få en inflation kring 2 procent.
Reallönerna lär falla tillbaka ytterligare
Han tror dock att det har potential att bli en stökig avtalsrörelse.
– Det finns ju lite frågetecken och det blir säkert inte en lätt förhandling, säger han och pekar på att det knorras en del inom exempelvis byggsektorn och att LO-samordningen inte är självklar.
Spector tror att industrifacken kommer fortsätta kräva högre löneökningar framöver än vad de gjort på senare år – även om det inte blir lika mycket som de krav man nu presenterat.
– Det är rimligt att tro att vi ska knapra tillbaka det här tappet för reallönerna via högre löneökningar framöver än vad vi sett de senaste 5-10 åren, säger Spector.
– Företagen har kunnat ta ut ännu mer än vad löntagarna har kunnat höja sina löner. På sikt borde lön- och vinstandel vara ungefär konstant, tillägger hon.
Hur det faktiskt går med reallönerna framöver hänger dock mycket på inflationens utveckling, betonar hon.
– De lär falla tillbaka ytterligare innan det vänder, säger Spector.
På SEB har man som prognos att reallönerna mot slutet av 2024 ligger omkring 1 procentenhet under 2019 års nivåer, men att det dröjer ytterligare åtminstone 6-7 år att komma tillbaka till den gamla trenden.
– Men det beror på. Kommer man få en löne- och inflationsspiral? Kommer energipriserna att komma ner och livsmedelspriserna falla tillbaka? frågar sig Holmgren.
