Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Edwardson lämnar Winter bakom sig

Nästa år tänker han skriva de två sista kriminalromanerna om Erik Winter. Sedan vill Åke Edwardson renodla sitt författarskap mot en annan typ av litteratur. En bok om en konditorfamilj finns i huvudet - men för tillfället skriver han på en serie för SVT.
Det är en kylig morgon. Vid Konstepidemin, ovanför Linnéplatsen, verkar en bil ha svårt att starta. Här bland tegelbyggnaderna och trähusen har Åke Edwardson en ateljé, där han ägnar förmiddagarna åt att skriva.
- Det finns en gräns, när jag har skrivit fyra-fem timmar är jag väldigt trött. Dessutom blir jag tröttare när jag har skrivit något som ligger närmare mig själv. Det är faktiskt fysiskt rätt tufft att vara författare! skrattar han.
För tio år sedan sade han upp sig från sin tjänst som lärare i journalistik för att skriva böcker på heltid, och det höll; i dag har han tjänat mångmiljonbelopp på dem, främst på deckarna om Erik Winter. Men nu känner Åke Edwardson att det snart får vara nog med honom.
- Nästa år tänker jag skriva klart de två sista Winterböckerna, de är planerade att komma ut under 2007 och 2008. Då är det tio totalt, och då är jag klar med Winter. Jag har inspiration till två böcker till och vill avsluta i stor stil, men efter det ska det bli skönt att släppa honom.
När han de senaste åren har skrivit andra typer av böcker, som romanen Jukebox, novellsamlingen Genomresa och ungdomsböckerna Samurajsommar och Drakmånad, har han ibland känt att deckarna har stått lite i vägen - även om han poängterar att han är stolt över dem. Kanske kommer känslan av att deckare fortfarande inte anses vara en "fin" litterär genre, men Åke Edwardson själv vill inte göra den uppdelningen.
- Det finns bara bra och dålig litteratur.
Hellre ser han då till vilken researchmetod han använder sig av - yttre research, att till exempel prata med poliser om hur ett förhör går till, eller inre, att söka inom sig efter gamla minnen, tidigare upplevelser eller känslor.
- I deckarna handlar det om yttre research - jag är ju själv inte polis. För de andra böckerna handlar det mer om att göra inre research, vilket alltid är mycket svårare. Och det är den inre researchen jag vill ägna resten av mitt författarskap åt.
Han växte upp i ett samhälle i Småland, hjälpte sin pappa i hans konditori och jobbade sedan bland annat som maskinsnickare. Men Åke Edwardson hade en längtan bort, en ensam längtan.
- De flesta av mina kompisar är kvar där, de är fabriksarbetare eller hantverkare. De tog för givet att jag också skulle bli kvar - jag hade ett fast jobb och ett socialt liv där - och de blev förvånade när jag gav mig av. "Du har ju arbete, och du har ju kropp te't", som en kille sa, skrattar han.
Han tror att impulsen att sticka kom från pappan, som hade varit skeppskock och rest jorden runt. Nu stod han i Småland och lagade indiska curryrätter och visade bilder på hur han dyker från en båt i Bombay. Något väcktes i Åke Edwardson, och några år senare var han själv där, han gjorde jorden runt-resan, och började sedan plugga.
Men minnena från barndomen finns kvar, starka. Därifrån hämtar han stoff till sina texter, det blir både självupplevda händelser och fantasier utifrån minnen. Han har till exempel en bok i huvudet om en konditors uppväxt och familj, där Sveriges utveckling skildras parallellt med huvudpersonens.
- Den ska utspela sig i kafévärlden och ta oss från 40-talet fram till i dag, genom konditorn och hans familj - gestaltat från bakbordet. Och det ska vara fullt av kakor och bakelser invävda i berättelsen.
En annan kvarleva från barndomen är att Åke Edwardsons böcker ofta har ett barnperspektiv, vare sig det handlar om oförstående vuxna eller vuxna som super.
- Jag återkommer nästan alltid till barnets skyddslöshet, och det är också därför jag har skrivit ungdomsböcker nu. Barn äger ju inte rösträtt. De är oskyddade på olika sätt. Jag tror att det går åt för lite tid i samhället att fundera på det.
Det är mestadels en manlig värld han iscensätter, han säger sig vara intresserad av att utforska det som traditionellt sett har ansetts vara manlighet. Åke Edwardson - äldst av fyra bröder - säger att det beror på att han växte upp i ett sådant klimat.
- Det var mycket koder, frustration och längtan när jag var pojk. Alkoholen var ett sätt för en del att tidigt tygla den längtan och förtvivlan man hade. Och den här ordlösheten ߪ Motorn i mitt skrivande är dialog, ändå säger inte folk så mycket. Den här manliga, torftiga längtan att uttrycka sina känslor kan låta som en schablon, men i den värld jag kommer från är det så. Det är spännande att försöka gestalta det.
Annars arbetar han just nu på en tv-serie för SVT där huvudpersonen är kvinna. Mer än så vill han inte avslöja om den.
- Vi får se. Den kanske kommer i en burk nära dig någon gång, ler han.
I morgondagens GP har han skrivit årets julnovell. Den handlar till synes om en liten pojke som går på promenad med sin far en julaftonskväll, men det är "möjligt" att det också händer "något livsavgörande, men som ändå nästan går spårlöst förbi".
- Det är väldigt mycket upp till läsaren att tolka och fånga upp vad som sker i den här texten. En novell ska vara som en buljongtärning, den ska vara reducerad, nerkokad, så man gör den så koncentrerad som möjligt. En bra buljongtärning ger stark smak i hett vatten även om den är liten. I en novell är det läsarens fantasi som är det heta vattnet, som fångar upp och utvecklar buljongtärningen, novellen. Det är sådana texter jag strävar efter att skriva.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.