Småputtrigt. Trivsamt. Roligt. Och naturligtvis, till och från, briljant, helknäppt och bisarrt. Men aldrig skrämmande skoj, aldrig skrattkramps-tårframkallande-ont-i-magen-kul. Aldrig brännande provokativt eller angeläget, utan hela tiden på en ganska lättsam nivå lite för nära ytan. Och mer fniss än gapflabb.
Det har gått ett par år sedan vi fick se världens roligaste Eddie på en Göteborgsscen sist. År som han ägnat åt maratonspringande, tv- och filminspelningar, föreställningar på franska och en massa shower på platser alltför långt från oss.
Men nu står han där igen, utan överdriven transvestitrekvisita, i svart, proper kostym och patenterade högklackade skor. Helt ensam, men i sällsamt sällskap av en ansamling märkliga bifigurer. Vi möter allsköns gudar, ateister, Charles I, fascister, getspöken och en 15-årig Liam Neeson. Vi får ta del av eviga sanningar om hur tristess dödar skräck, vi får en lektion i Sagan om ringen-matte och får veta hur franska är ett krav för den himmelska evigheten och om hur Tour de France skulle se ut om de tävlande fick knarka loss riktigt ordentligt.
Men känslan från herr Izzards förra besök i isladan förblir. För kvällens lätt deprimerande faktum, mitt bland leenden och ett och annat riktigt flatgarv, är att det var bättre förr. När Eddie var Glorious och ägnade sig åt att Dress to kill. När de skeva resonemangen var längre, passade ihop bättre och det ologiska hoppandet mellan de fragmenterade ämnesvalen var … ja, mer logiskt. Eddie är tossig och trevlig men hans försök till samhällskritik och ateistiska ådra känns alltför familjevänliga för att reta och slita. Känslan av medhårsstrykningar och bekvämlighet hamnar alltför ofta i vägen.
Mest garv drar han fortfarande ner genom att avsluta föreställningen med en reviderad version av den klassiska Darth Vader-sketchen. En hälsning från förr, då världens bästa komiker också var världens roligaste.
