Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

DUNKERS KULTURHUS: Konstfeminism

När utställningen Konstfeminism visades på Dunkers kulturhus i Helsingborg skrev Astrid von Rosen bland annat om hur hon gillade greppet att tala om feminismer i plural.
Utställningen Konstfeminism - strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag är mångfacetterad och tät. Närmare tvåhundra verk visas, av 117 kvinnor och 4 män. I konsthistorien har fördelningen många gånger varit den omvända. Förändring är nödvändig, javisst, men hur?
I utställningens ganska luftiga rumskonstruktion vandrar man mellan teman som pionjärer, flickigheter, njutning och makt, strategisk kategorilöshet, maskuliniteter, performativitet och queer... Sökandet efter uttrycksformer som kan bära skildringar av sådant som kropp, sexualitet, lust eller moderskap utan att vara "felkodade" tar sig en mängd olika uttryck.

Vad som uppfattas som manligt och vad som uppfattas som kvinnligt beror mycket på tidpunkt och plats. Vi både sorterar oss själva och blir sorterade av yttre sammanhang. Alla kan eller vill inte vara Kvinnor med stort K som i Barbro Andréens gigantiska Fruktbarhetsgudinnan Amanda (1979), i papier maché, hönsnät, tyg och garn. I Sara Jordenös dvd The Persona Project (2000) hittas filmen Persona i den lesbiska hyllan, men flyttas till Ingmar Bergman-hyllan och sedan tillbaka igen. Var ska den stå? Eller ska den flyttas hela tiden?
I Gunvor Nelsons Take off (1972) ser man en professionell strippa - lite äldre, lite mullig - genomföra den sedvanliga ritualen. Sedan fortsätter hon med att ta av sig håret, benen, ögonen, öronen... för att till slut bli stoft i universum. Kropp, konstruktion, identitet. Något bortom bergen. Sanning? Svaren som ges i utställningen är många. Frågorna lika många. I katalogens sista text skriver konsthistorikern Griselda Pollock om skillnaden mellan kön, genus och könsskillnader: "Det är den psykoanalytiska teorin som tar oss bortom den på förhand givna föreställningen om medfödda könsdifferentierade och sexuella identiteter, och bortom teorier om genus: socialt konstruerade och performativa uppfattningar om mening skapade för könsskillnader som inramar all diskussion i termer av en heteronormativ man/kvinna- skillnad."

I Monica Melins Minnesverkstaden blandas något förflutet med en långsam, tålmodig framåtrörelse. En syverkstad bildar ett rum i rummet, ibland är konstnären där och arbetar, men när jag ser utställningen är hon någon annanstans. Ändå upplever jag en stark känsla av performance: något pågår nu. Ord på post it-lappar talar om en våldtäkt, för sådär tjugo år sedan. Röster hörs från en liten radio, det finns listor över material som behöver införskaffas. Berättelsen är inte avslutad.
Inför Melins verk är det lätt att tänka: aha, nu dyker några av 1970-talets strategier upp igen. Där finns det personliga berättandet i syfte att stärka den egna identiteten, det textila anslaget, känslan av handarbete och de låga materialen ...Och i utställningen finns förvisso många - och variationsrika - exempel på detta arv. Utan tidigare generationers kollektiva kvinnokamp hade inte senare årtiondens konstnärer haft något att ta avstamp i, skapa skillnad mot eller inspireras av.
Minnesverkstaden handlar om makt. Den har, trots det på sätt och vis trivsamma i materialet och pysselsituation, en undanglidande och kuslig ton. Det finns något kallt filmiskt - lite grann som i Annika Larssons Perfect game (1999) - över frågan vad som kommer att hända med de små dockmännen som sover sött i sina sängar eller ligger på bordet i väntan på att få en pyjamas i fint bananmönstrat tyg. Hela utställningen kretsar runt detta, makt att förändra.

Greppet att tala om feminismer i plural är befriande och leder paradoxalt nog till en känsla av genuin helhet. Jag blir underligt berörd av den komplexa totalitet som alla väsensskilda uttryck runt om på väggar och golv skapar. Upplevelsen av att stå mitt i ett historiskt inriktat, kvantitativt och kvalitativt konstsammanhang som visar verk av nästan bara kvinnor känns ny, ovan. Det är som att komma lite närmare sig själv - fast vem är jag? Vad betyder det att vara kvinna och ha gått runt ett helt liv i strukturer som är patriarkalt kodade? Tanken är huvudvärksframkallande. Jag blir stående vid Eva Löfdahls Modell B (1993), där två runda vita former har fått skruvar genom sig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.