Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Duell om jobb och kvinnor

Mona Sahlin blottar en naiv övertro på lågavlönade kvinnors vilja att slita ännu hårdare för andras välfärd snarare än den egna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Varför måste du jobba? är en fråga de flesta föräldrar någon gång fått av sina barn. Vanligen ställs den i förebrående ton.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Svaret blir ofta något i stil med: "Älskling, jag måste jobba så vi kan köpa mat, kläder och kanske ha råd med leksaker till dig."

Den förklaringen brukar funka något sånär.

Men hur skulle det låta om vi i stället prövade Sahlins modell? "Älskling, jag måste jobba lite mer – av solidaritet med en annan mamma som också vill få mer pengar att köpa leksaker till sina barn för."

En inte fullt lika lättköpt förklaring. Men en som "kommunals tjejer" lätt skulle kunna dra till med, om vi får tro Mona Sahlins påstående i gårdagens partiledardebatten.

– Vad har de gjort för ont? Varför går du till val på att göra det ännu mindre lönsamt för lågavlönade kvinnor att arbeta, varför denna skattesmäll? frågade Fredrik Reinfeldt.

– Du har inte begripit ett dugg, svarade Sahlin. Det gör inte ont att få ett rättvist skattesystem. Kommunals tjejer sänker gärna sin lön för att hotellstäderskan skall få lägre A-kasseavgift. De kvinnor du talar om känner solidaritet djupt in i märgen.

I den stunden fick partiledardebatten nerv. Mona Sahlin inte bara svarade på frågan, hon kontrade på ett sätt som tydliggjorde en viktig skiljelinje i synen på varför vi arbetar.

Visst låter det vackert när socialdemokraternas partiledare beskriver denna modelltrogna solidaritet. Låt oss därför dra oss till minnes en av den senaste mandatperiodens mest omskrivna strejker.

För två år sedan kämpade sjuksköterskorna, med förlängda vårdköer som följd, för att få upp sina löner. Utdelningen blev inte precis något att skriva hem om. Men att drivkraften var att få rimlig lön för sin möda är ingen hemlighet.

Så hur mycket av de blygsamma löneförbättringar som följt är dessa lågavlönade vårdanställda villiga att i höst ge upp i skatt? Hur djupt in i märgen går deras solidaritet? Och hur djupt i deras plånböcker är det rimligt att politiker skall gräva, för att finansiera exempelvis en A-kassereform?

I en av alla tidningsartiklar från 2008 beskriver en sjuksköterska hur han hoppas på högre ingånglön och på att det skall löna sig att vidareutbilda sig.

Därmed sätts fingret på att ett annat problem med den rödgröna skattepolitiken. Skattesystemet gör att kompetensutveckling lönar sig dåligt i Sverige, den så kallade utbildningspremien är låg. Det drabbar även många anställda inom klassiska kvinnoyrken, som sjuksköterskor, barnmorskor och lärare.

Med Mona Sahlins sätt att resonera är detta dock uppoffringar som dessa kvinnor gärna gör - för att någon annan skall få lägre A-kassa eller ett kanske ett jobb inom offentlig sektor.

Ursäkta, men är det verkligen Fredrik Reinfeldt som inte har fattat ett dugg? Är det verkligen för att, efter september, riskera att få se slantarna försvinna i skatt som vårdbiträdet hoppats under avtalsrörelsen?

Gärna solidaritet. Men först en rejäl löneutbetalning.

Det är bästa garanten för att locka till arbete och företagande. Det är i sin tur bästa garanten för tillväxt, som är grundförutsättningen för ett fungerande välfärdssystem!

GP 17/6- 10