Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Doris Dahlin | Himlen bar inga moln

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Doris Dahlin | Himlen bar inga moln

I Himlen bar inga moln berättar Doris Dahlin om skam, drömmar och besvikelser. Största behållningen är det närgångna porträtt som växer fram av huvudpersonen, skriver Maria Domellöf-Wik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Doris Dahlin

Himlen bar inga moln

Ordfront

Läser Doris Dahlins sorgkantade berättelse om vänskap och kärlek, och måste därefter lyssna upprepade gånger på Ted Gärdestads bitterljuva låt Himlen är oskyldigt blå för att jämföra tonlägen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tiden tycks ha jagat romanens kvinnor in i varsin vrå. Där kämpar de för att göra upp med inre osäkerhet, skamfyllda minnen och komma ur dysterhetens magnetiskt nattsvarta kraftfält. Det sköra vuxenblivandet har knappt kommit igång förrän det bjuder på besvikelser av närmast ohanterligt slag. Vardagen ekar tom och innehållslös. Molnen tar mark.

Berättarjaget är författaren Maria som vi först möter på en boksignering i Sollefteå. En Göran med J dyker upp, och allt som nyss var självbehärskning och svalt lugn darrar nu av panikångest och flyktkänslor. Maria stänger av, spyr upp hotellfrukosten och reser hals över huvud hem till tryggheten: partnern, styvsonen och katten i Stockholm. Alla åtaganden känns för jobbiga. Ursäkterna blir många.

Doris Dahlin skriver insiktsfullt, men inte längre som i debuten självbiografiskt, om skam, drömmar och besvikelser i svensk avfolkningsbygd. Liksom romanens huvudperson har hon själv vuxit upp i en arbetarfamilj i Härnösand, med en periodvis frånvarande far. Klassperspektivet genomsyrar romanen, liksom kontrasterna mellan storstad och landsbygd.

När huvudpersonen till slut berättar sina mest svårformulerade hemligheter är det för sin 16-åriga guddotter, som inte heller mår så bra. Hon vars mamma en gång var Marias förtrogna. Som tonåringar liftade väninnorna till Paris för att erövra världen. Verkligheten blev en annan, och de gled isär. Nu, i medelåldern, är avståndet till synes omöjligt att överbrygga.

Även om mycket drama här ska sys ihop, och en del sanningar överpsykologiseras snarare än gestaltas, är det intressant hur KBT-terapins mantra om medveten närvaro här i stället omvandlats till medveten frånvaro hos huvudpersonen.

Romanens behållning blir det närgångna porträtt som växer fram: av en medelålders, alltmer stum och inbunden, författare. En person som, i det längsta, hoppas att hennes tystnad ska få omgivningen att förstå allt det hon inte förmår formulera.