I dag arrangeras Årets Kostdag där kommunernas kostchefer träffas och diskuterar den offentliga maten. I inbjudan till Årets Kostdag står det ”En dag för kostchefer och andra beslutsfattare i Sveriges storhushåll”. Men vilka beslut får dessa chefer egentligen fatta?
I Sverige har vi utvecklat en gemensam värdegrund för livsmedelssäkerhet och djurskydd som i demokratisk ordning lett till långtgående lagar och regler. Vi har internationellt sett stränga regler vad gäller till exempel användning av antibiotika i djurhållningen samt transport och slakt av djur.
Den upplysta konsumenten kan göra fria val i livsmedelsaffären utifrån hur viktigt hon eller han tycker en etisk djurhållning är. Kommunernas kostchefer är upplysta storkonsumenter som har ambitionen att våra skolbarn och äldre ska få dricka mjölk och äta kött från djur som fötts upp på ett för oss etiskt försvarbart sätt. Kommunerna måste emellertid följa lagen om offentlig upphandling (LOU). Detta är naturligtvis bra, eftersom lagen bidrar till effektiv användning av skattepengar: Bäst pris för rätt kvalitet. Upphandling enligt LOU kan överklagas av leverantörer som inte fått anbudet.
Överklagar systematiskt
Företaget Servera R&S AB, som är en del av familjeföretaget Axel Johnson AB (där bland annat livsmedelskedjan Willys ingår) använder denna möjlighet och överklagar systematiskt beslut av kommuner som ställer krav på sina leverantörer att livsmedel ska komma från djur som hanterats enligt vår gemensamma etiska värdegrund. Serveras argument i domstolen ligger mycket långt från mittfåran i svensk moraluppfattning vad gäller värdet av djurskydd:
* I kammarrätten i Göteborg förde Servera klagan mot sex skånska kommuners beslut om upphandling (Mål 2216-2221-10). Där anför Servera att ”Kravet på att varor ska ha producerats enligt svenska djurskyddsbestämmelser strider mot den grundläggande gemenskapsrättsliga principen”… och ”Kravet kan inte anses utgöra en teknisk specifikation utan får anses vara av rent etisk karaktär”.
Servera menar tydligen att i produktionen av den offentliga maten kan man bortse från våra djurskyddsbestämmelser, eftersom de bara är av rent etisk karaktär!
* I Förvaltningsrätten i Uppsala där Servera begär överprovning av Sigtuna kommuns beslut om upphandling (Mål 8227-10) hävdar Servera att kravet att djur får transporteras högst 8 timmar före slakt strider mot EU:s förordning nr1/2005 och att kravet är ”anpassat efter den svenska lagen och följaktligen strider detta mot LOU”.
Inte nog med det. Kammarrätten i Göteborg konstaterar i två domar från december 2010 rörande överprövning av sex skånska och två halländska kommuners upphandlingar:
”Förfrågningsunderlaget innehåller krav på att varor ska vara producerade i enlighet med vissa bestämmelser i svensk djurskyddslagstiftning. … Kommunerna har enligt kammarrätten inte kunnat visa varför sådana konkurrensbegränsande krav är befogade från t.ex. djurskyddssynpunkt.” (Mål 2216-2221-10) och ”När det gäller kravet på transporttid till slaktär det ostridigt att det är strängare än i vissa andra EU-länder. … och kommunerna har i målet inte visat varför ett sådant konkurrensbegränsande krav är befogat från djurskyddssynpunkt. ” (Mål nr 2921-2922-10).
I båda fallen måste alltså kommunerna visa för kammarrätten varför det svenska regelverket för djurhållning och transport av djur vid slakt är befogat ur djurskyddssynpunkt! Bör inte kammarrättens jurister känna till att djurskyddslagstiftningen är till för djurskyddet?
Etisk värdegrund bekämpas
Kammarrättens domare hävdar alltså att djurskyddshänsyn inte är ett kvalitetskriterium som får beaktas vid offentlig upphandling.
Att detta strider mot EU:s gemenskapslagstiftning om offentlig upphandling tycks inte bekymra dem: Kommissionen slår fast i ett tolkningsmeddelande (KOM (2001) 274 slutlig) att upphandlande myndigheter har omfattande möjligheter att ta miljöhänsyn och EU:s förordning (834/2007) klargör att djurskyddskrav är en form av miljöhänsyn.
Den etiska värdegrund som svensk djurhållning vilar på – en värdegrund som vi har enats om i demokratisk ordning – bekämpas systematiskt av ett svenskt familjeföretag. Kammarrätten i Göteborg ger företaget rätt, tvärs emot gällande EU-regelverk.
Vad är då Sveriges höga svansföring i djurskyddsfrågor värd? Ska vi lämna kommunernas kostchefer ensamma i denna bisarra Kafka-värld?
Ulf Magnusson
leg veterinär och professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Lotta Rydhmer
husdjursagronom och professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
I domstolar runt om i landet har Servera R&S AB begärt överprövning av kommuners upphandling av mat där det ställts djurskyddskrav. Utfallet varierar i olika mål och i olika rättsinstanser.
Tidigare har Miljöstyrningsrådet (regeringens expertorgan för råd och vägledning för offentlig upphandling) angivit att krav på djurskyddshänsyn kan ställas vid offentlig upphandling.
Bland annat på grund av de omtalade domarna vid Göteborgs Kammarrätt skriver Miljöstyrningsrådet nu på sin hemsida att rättsläget är osäkert på området.
Vilka krav man får, och inte får, ställa vid offentlig upphandling av mat är i dag ett betydande problem för flertalet kommuner och diskuteras intensivt bland kommunernas kostchefer.