Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Det räcker inte med tre poäng för att läka"

Döden går aldrig att planera, inte livet heller … det vackra, det känslosamma, det värdiga. Som Andreas Alms tårar, Martin Mutumbas målgest, AIK:s första seger på Friends.

Det gör ont att förlora. IFK Göteborg förlorade under måndagen en fotbollsmatch, sin allra första allsvenska säsongen 2013. Den förlusten går att bära.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Förlusten av Ivan Turina, storligen hyllad av ett enat Friends, värker fortfarande inom varenda AIK-are, berör varje svensk fotbollsåskådare.

Det räcker inte med tre poäng för att läka.

AIK-IFK Göteborg 6 maj 2013 handlade egentligen inte om poäng, insatserna var mycket större än så, annorlunda, egendomliga. Det här var – när vi går hem i natten – en seger för fotbollen, läktarkulturen av närmast samhälleliga mått.

Att se Tobias Hysén och Daniel Majstorovic stå sida vid sida förenade under en tyst minut just framför AIK:s stora klack, uppleva tystnaden och stillheten i minut 27 och krydda det med en extra avslutande tystnad; stunden efter slutsignalen.

Det är hopp. Det är tro. Det är kärlek.

Det är också saknad. Av en älskad tvåbarnsfar, en lagkamrat, en make och förebild. Vi får, hur gärna vi en önskar, aldrig tillbaka Ivan Turina.

Den här matchen var för honom. Segern med. Det skall gudarna veta.

Det vi tar med oss från Friends Arena, där Zlatan cykelsparkat in drömmål mot engelsmän och Bruce Springsteen sjungit om floder och kärlek, handlar inte om energifattigt presspel och om uteblivna målchanser, utan om respekt och mänsklig värme.

Jag vill inte kalla det uppvaknande, mer i karaktär av tillfrisknande. Det här var en seger inte bara för AIK, det var även en uppgradering av den svenska fotbollsåskådaren, ibland kallad huligan, ibland omnämnd supporter eller bara anhängare.

Den rena fotbollsanalysen är svår att göra en sådan här kväll, känns feltajmad, men innehåller ur ett IFK-perspektiv ett obefintligt anfallsspel, alldeles för generösa kantytor och spelare – möjligen – tagna av stundens allvar.

Mitt i respekten, den stora och vackra, blev startsträckan och omställningen till det idrottsliga för Blåvittspelarna kanske för stor, för lång.

Och det är klart att vi, ur ett sportsligt perspektiv, kan tala om ännu en allsvensk match utan särskilt många målchanser.

Gör vi det måste vi samtidigt minnas urladdningen och den varierade offensiven från Östermatchen, där Tobias Hysén och David Moberg Karlsson gjorde två mål var och tog IFK till första cupfinalen på fem år.

Den stora gåtan, så här en stund efteråt, är inte att AIK missade två straffsparkar och IFK satte sin, mer hur kraften plötsligt försvann och inte gick att finna åter.

Till AIK: Jag bugar och bockar för ett utmärkt arrangemang och hedervärd kväll. Respekt.

Vad gäller superettaderbyt på Gamla Ullevi, jag har förstått att många öisare är irriterade över domarinsatsen och vill bara i all enkelhet – utan att försvara eller ta ställning – påminna om den horribla utvisningen på Andreas Augustsson, som höll honom borta från spel mot Öis.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.