"Det är fan inte klokt"

Hon har ägnat hela sitt yrkesliv åt att belysa mäns våld mot kvinnor. Katarina Wennstams bästsäljande böcker behandlar de mörkaste av ämnen. Först nu pratar hon om roten till ilskan som driver henne: käftsmällarna och ropen i Nordhemsskolans korridorer 1987.

ANNONS
|

Juni 2015: En 16-årig flicka dör på grund av strypsex på ett hotell i Helsingborg, både hon och den 22-åriga gärningsmannen är berusade. 22-åringen kallar inte ens på ambulans.

En knapp vecka tidigare har 17-åriga Lisa Holm mördats av en litauisk gästarbetare i Blomberg på Kinnekulle – ett fall som närmast blev en mediesaga om ont och gott.

– Båda fallen är förfärliga men bara det ena är kvar i vårt kollektiva minne, säger Katarina Wennstam och river direkt runt i det variga såret av vår syn på offer och gärningsmän.

Vi vill så gärna tro på monster. Åtminstone att gärningsmannen är någon som inte är som oss, gärna en utländsk gästarbetare. Och att ett offer ska vara någon som blir överfallen av en okänd, inte någon som checkar in på hotell eller har druckit. Stereotyperna sitter djupt – även hos Katarina Wennstam – som har ägnat de senaste 25 åren åt att beskriva verkligheten som den är: krånglig, kantig och komplex.

ANNONS

Om gärningsmannen i hennes romaner känns som ”någon du vill ta en öl med” så har hon lyckats. Verkligheten ser inte ut som i filmer, tv-serier eller deckare där de döda kvinnorna ligger nakna eller i sönderrivna, dyra underkläder. Ikoniska, vackra bilder som flirtar med porren, menar Katarina Wennstam, som suttit igenom dussintals våldtäkts- och mordrättegångar och sammanfattar känslan med två ord: brutal vardaglighet.

I ondskans scenografi ingår sällan ett flåsande monster i ett buskage eller en passivt poserande kvinnokropp.

– Verkligheten är ett söndersparkat, mosat kvinnohuvud där bordet Lack från Ikea är nedsmetat med brunfärgat blod.

Hennes första ungdomsroman, som kommer i maj, är snart färdigskriven. Den heter Flickan på hotellet och har hämtat svart näring från den tragiska, och publikt bortglömda, hotellnatten i Helsingborg.

Strategi är ett ord som återkommer under vårt samtal på bottenvåningen på Albert Bonniers förlag i Stockholm.

– Jag fick frågan om jag inte tänkt skriva en roman för unga vuxna. Jag insåg att jag kan ta allt jag brinner för och fånga en målgrupp mellan 13 och 20 år. De befinner sig i en värld av dick pics och kontaktas av män som inte är snälla.

Hos oss vuxna finns en kontraproduktiv skyddsmekanism av ”inte ska de läsa om sånt”, menar hon.

ANNONS

– Kom ihåg att det är på nätet och i skolkorridorerna som sextrakasserier och ryktesspridning är absolut vanligast – inte bland afghanska flyktingpojkar på festival, säger Katarina Wennstam och minns hur hon som 13-åring i Askim passade grannens barn och efter nattning plöjde vuxenböcker med tantsnuskstämpel, som Grottbjörnens folk, för att få några ledtrådar till njutbart beskriven kvinnlig sexualitet.

På samma sätt var det ett strategiskt beslut att börja skriva spänningsromaner. Få rycker åt sig en faktabok om trafficking på flygplatsen på väg på semester – men i en spänningsroman kan hon använda all tung research och placera handlingen där hon vill ha den. Hon ser sina romaner som trojanska hästar och vägrar att kalla dem underhållning.

– Jag har en extrem möjlighet att nå ut och med det följer ett ansvar. Sexövergrepp kan aldrig vara underhållning men mina romaner ska vara bladvändare.

Det har gått 15 år sedan hennes första reportagebok kom: Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den landade som en explosion, lästes, hyllades och nominerades till Augustpriset. Boken används fortfarande som kurslitteratur och har spelat roll i förändringar av sexualbrottslagstiftningen. I höstas kom reportageboken Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampor.

ANNONS

Där gör hon, förutom lågmält effektiva intervjuer med kvinnor drabbade av så kallad slut-shaming, horstämpling, en genomgång från Maria Magdalena via Marie Curie till nutidens skampåle: sociala medier. Hon visar hur kvinnor i alla tider smutskastats för sin sexualitet, påstådda sexualitet eller avsaknad av sexualitet.

– Det är en historia av “damned if you do, damned if you don't”. Tjejer balanserar på en smal bergskam och vet att de kan falla ner oavsett hur de gör.

Slut-shaming behöver inte ens handla om sex, att horstämpla kvinnor är ett maktvapen för att ”straffa” de som tar plats, menar Katarina Wennstam och nämner hur Melania Trump beskrivs. Och vem minns inte ”that woman”: Monica Lewinsky, Vita huset-praktikanten som fått sitt liv förstört efter sex med Bill Clinton, trots att det var han som var gift president. Katarina Wennstam drog själv Lewinsky-skämt, så effektivt och omedvetet funkar mekanismen.

Att slut-shaming har använts i tusentals år beror på dess oerhörda kraft.

– Men när jag gick på högstadiet fanns klottret på toaväggen. I dag är internet en global toavägg där ingenting går att tvätta bort, säger Katarina Wennstam, som påpekar att slut-shaming är effektiv eftersom den utförs av både killar och tjejer.

ANNONS

– Bara rädslan för horstämpling detroniserar. Skam förstör liv och dödar kvinnor, säger Katarina Wennstam och nämner italienskan Tiziana Cantone som i höstas tog sitt liv efter att ha drabbats av hämndporr och den 13-åriga flickan i Kumla som 2013 hoppade framför tåget när en nätpedofil hotade att skicka nakenbilder på henne till hennes lärare och handbollstränare.

För att få pojkar och män att förstå tjejers och killars olika villkor använder hon en sportmetafor: En spelplan. Där det ser ut som om vi spelar samma spel med samma regler pågår tjejernas spel på en miniatyrplan utan svängrum, där tjejer är antingen horor eller madonnor, sexleksaker eller flickvänsmaterial.

Hon listar dussintals ord som horstämplar kvinnor, alltifrån berglärka, sköka och luder till madrass, vandringspokal, fladderfitta och orre. Men hittar bara ett enda manligt kodat ord med negativ laddning bland epitet som hingst eller player: konferensknullare.

Hatar du män?

Katarina Wennstam skrattar rakt ut åt frågan hon sällan får numera. Ändå blir hon förbannad på sig själv över att hon då och då jamsar med och förklarar att ”hon självklart älskar män i sin närhet”.

– Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.

ANNONS

Katarina Wennstam hämtar andan. Hon pratar fort och mycket. Mamman tycker ”att hon borde blivit präst, då kunde du stått därframme och föreläst”. Hon är rolig, konkret, snabbkäftad och har en grundmurad tilltro till sin egen förmåga. Har alltid haft utvecklade känselspröt för rätt, fel och upprättelse. Vetat varför hon skriver en text, till vilka och vad hon vill få sagt.

Men när hon fick veta att Anders Eklund (dömd för bland annat mordet på Engla Höglund 2008) begärde att få Flickan och skulden till sin cell och att boken även hittades i före detta polischefen Göran Lindbergs (dömd för bland annat grov våldtäkt 2010) tjänsterum på Polishögskolan, mådde hon illa.

– Det äcklar mig att de modiga tjejer som berättar om övergrepp i boken blir lästa av dessa män. Jag kan inte göra något åt det. Samtidigt har jag blivit kontaktad av dömda våldtäktsmän som läst mina böcker och skriver att de faktiskt börjar förstå vad de har gjort. Det är ett svårt dilemma.

Ilska är motorn i allt hon gör – en känsla vi enas om är naturlig efter ett djupdyk i Facebooktrådar där vanliga människor med vanliga jobb spyr ur sig rasistiska och sexistiska saker. Men hon lyckas omvandla ilskan till något konstruktivt, en debattartikel eller en roman.

ANNONS

Katarina Wennstam varken flyr eller resignerar: oftast stannar hon och skrapar ner sig i smärtpunkten.

– Ilskan ger mig kraft att skriva, och göra det jag kan och vill: skriva för att förändra. Förr kunde jag bli frustrerad och förbannad över att Claes Borgström kunde prata efter mig och säga samma saker som jag nyss sagt och få ovationer när jag mötts av tystnad. Nu tänker jag att det spelar ingen roll vem budskapet kommer från, det viktiga är att det når igenom.

En kort stund av tystnad.

– I år har jag bott längre tid i Stockholm än i Göteborg. Ändå kallar jag Göteborg hemma.

Samtalet tar oss till den relativt skyddade uppväxten i Askim, pappans kakelfirma, sommarhuset på Instön, högstadieåren som format henne, fast hon inte skrivit om det av rädsla för att förminskas och anklagas för självterapi eller för att skriva kvinnlig bekännelselitteratur.

Nordhemsskolan 1987. Korridoren. Ett tjejgäng som vrålar hora. Slag och blåtiror som hon ljuger om hemma.

Åttondeklassaren Katarina Wennstam hade hånglat med fler än en kille, so what?

– Min storebror hånglade ju med tjejer, varför kunde inte jag hångla med killar?

Att hon berättar nu beror på att livet gått. Hon har lyckats med det hon vill och fått det som banalt kallas hämnd genom att använda sin ilska istället för att ”åka hem till tjejerna och bajsa i deras rum” som hon ville då.

ANNONS

De vann aldrig. Även om de gjorde ett par år av tonåren till ett helvete. Inte slutade hon hångla med killar heller.

– I dag kan jag se det som en erfarenhet som gav mig ilskan. Jag hade aldrig kommit dit jag är i dag annars, säger hon utan ett uns av jag-har-lyckats-trots-en-svår-händelse-sentimentalitet.

Kanske hade hon jobbat i pappans kakelfirma – en pappa som stöttat, trott på henne, men som kunde vara fördomsfull mot kvinnor, homosexuella och invandrare. Han är död i dag och Katarina Wennstam har honom som exempel på att man visst ”kan lära gamla hundar att sitta”.

Hon har förstört flera familjemiddagar genom att ta debatten. Att sitta tyst går inte – hon måste kunna se sig i spegeln, särskilt om barnen är närvarande.

– Att gräla med en cancersjuk pappa för att göra honom upplyst låter ju inte klokt! Men han tackade mig. Varför ska man släta över med ’han är ur en annan generation’? Man behöver inte tillåtas ge uttryck för idiotiska saker bara för att man är gammal.

Katarina är strategiskt optimistisk. Det går framåt, om än långsamt.

– Den största sorgen är att det fortfarande är så förtvivlat tyst från männen.

Anna Katarina Wennstam

Yrke: Författare, journalist, debattör, föreläsare.

Född: 9 augusti 1973.

Bor: Radhus i Nacka.

Familj: Två barn och särbo.

Bakgrund: Uppvuxen i Askim. Kriminalreporter på SVT, sa upp sig 2007 då debutromanen kom, för att satsa på författarskapet. Kom 2002 ut med den uppmärksammade reportageboken Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt som Augustprisnominerades. Har gett ut tre reportageböcker och sju spänningsromaner.

Aktuell: I höstas kom reportageboken Flickan och skammen: en bok om samhällets syn på slampor.

Skriver nu på sin första ungdomsroman: Flickan på hotellet – ett fall för Alex Skarp som kommer ut i maj 2017. I år kommer även en ny vuxenroman.

ANNONS