Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Depeche Mode | Scandinavium, onsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Syntrock

Syntrock

Depeche Mode

Scandinavium, onsdag

Publik: Kanske 10 000?

Bäst: But not tonight och allsången.

Sämst: Inledningen.

Min chef frågade mig i går hur många gånger jag sett Depeche Mode live. Tror jag svarade 24, det ligger i alla fall nära sanningen och med den rutinen borde jag ju kunna ranka denna onsdagkväll ganska lätt.

Hm, låt mig tänka ... På plats 12? Kanske 13? Någonstans precis där i mitten och detta trots att Depeche Mode faktiskt står längre från just "mitten" än på länge. Plattan Delta Machine, som ligger till grund för turnén, är ingen direkt melodisk historia och bandet gör många av sina största hits i mörsarversioner med ett tryck vi inte hört på många år.

Dessutom är Dave Gahan och kanske framförallt hans röst oerhört mycket bättre än på länge. Han sjunger igen, inte väser och åmar och kvider, tack gode Gud för det. Ändå finns det till en början så många irritationsmoment att det är svårt att se skogen för alla träd.

Trummisen Christian Eigner får naturligtvis trummisdamp och hamrar sönder såväl Walking in my shoes, Precious och en i grunden superläcker version av Black Celebration. Och jag har minst sagt svårt att avgöra om det är magiskt eller tragiskt att en 51-årig sångare kör poledancing med mikrofonstativet samtidigt som han tittar in i kameran med mascarafuktig blick. Jag har faktiskt fortfarande inte bestämt mig.

Men så halvvägs in i de två timmarna händer plötsligt det som brukar hända på en Depeche Mode-konsert: ögonblicket som får en att bara smälta. Martin Gore har precis gjort But not tonight akustiskt men publiken slutar inte sjunga. Med bandet tillbaka på scenen plockas låten upp igen, vi får sjunga klart till komp och det som kändes som en dag i raden av alla på turné är det därefter inte längre.

Allt därefter levereras med en monumental kraft. Behind the wheel är livsfarligt stompig, A pain that I'm used to punkigt stenhård och ni kan ju bara gissa er till responsen på Enjoy the silence, Personal Jesus och avslutande, armviftande Never let me down again. Jag lovar, ni har 100 procents chans att gissa rätt.