Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Den nödvändiga viljan saknas hos övriga EU-länder"

EU kommer inte att rädda Sverige. Det krävs inget mindre än en radikal omläggning av både svensk och europeisk flyktingpolitik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I somras talade de tyska myndigheterna om 800 000 asylsökande. Därefter har kalkylerna bara stigit och i början av oktober låg prognosen på 1,5 miljoner människor. 40 000 asylsökande bor i tält och allt fler söker sig mot Sverige. Över 1 000 asylsökande anländer varje dag och många fler uppges vänta i Rostock på att ta färjan till Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men här är mottagningsplatserna nu definitivt slut, och alla delar av mottagningssystemet spänt till bristningsgränsen. Situationen var ansträngd för ett år sedan. Det hindrade oss inte att nå dagens långt mer pressade situation. Och tyvärr finns det heller ingen välvillig naturlag som säger att utvecklingen inte fortsätter i samma riktning framöver.

Regeringen ska be EU om pengar och Stefan Löfven har vädjat om att Sverige, i likhet med länder som Grekland och Italien, ska få avlastning. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har uttryckt förståelse, men precis som tidigare saknas den nödvändiga viljan hos övriga EU-länder.

De framsteg som hittills har gjorts för att få till stånd en solidarisk fördelning är så små att de inte hjälper vare sig Sverige eller Tyskland. Ändå, till ingen nytta upprepar de svenska partiledarna sitt mantra: ”Vi är överens om att alla länder måste dela på ansvaret”.

Det mest realistiska scenariot är i stället att Tyskland i desperation snart skärper sin flyktingpolitik ytterligare. Det skulle leda till att trycket på Sverige ökar ännu mer. Varken mottagningssystemet, bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, skolorna eller socialtjänsten kan hantera en sådan påfrestning.

Politikerna måste nu agera utefter två parallella spår. Sverige kan inte i något avseende ha en generösare asylpolitik än Tyskland. Därför måste migrationsuppgörelsen revideras kraftigt inom kort, och då krävs åtgärder som sannolikt kommer tvinga somliga partier att lämna uppgörelsen. Det ska inte uteslutas att Sverige tillfälligt måste stänga gränserna, rent fysiskt eller genom att inte dela ut några uppehållstillstånd.

Men att Sverige ska delta i den europeiska kapplöpningen om stramast regler är en i grunden föga tilltalande tanke. Det bidrar inte heller till att de med störst behov får hjälp. Dagens system gör att folk dör på vägen mot ett nytt liv, att familjer splittras och att unga starka män gynnas på bekostnad av kvinnor och barn. Därför behövs även en radikal omläggning av EU:s flyktingpolitik.

Morgondagens system kan tyvärr inte utgå från asylrätten utan måste bygga på att EU-länderna – gemensamt eller var för sig – politiskt beslutar hur många människor från FN:s kvotflyktingsystem de vill och kan ta emot. På så sätt kan de mest utsatta få möjlighet att tryggt och lagligt ta sig hit. Hela familjer kan resa tillsammans. Flyktingarna skulle slippa att tvingas in i passiviserande asylsystem och skulle i stället kunna påbörja sin etablering från dag ett.

Ett sådant system är krasst, men ärligt och på flera sätt mer humant. Det förpliktigar också till mer genomtänkta och långsiktiga insatser i flyktingläger och konfliktområden. Det är detta svenska politiker måste börja prata om, med varandra och med sina europeiska kolleger.