I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.
Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.
Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.
Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.
Axel Demker
masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.
Lena Kulin
