Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Del 3: Hur ska förorten få tryggt stadsliv?

Borde inte arkitekter och byggbolag färdigställa det de påbörjade för 40 till 50 år sedan – och göra fungerande stad av förorten? Mark Isitt besöker en av våldsbrott hårt prövad stadsdel – Biskopsgården.

Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du också kan bygga dig trygg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en uppmuntrande insikt.

Hur denna scenförändring skulle kunna bli verklighet har Jerker Söderlind beskrivit i Sydsvenskan. Att Söderlind överhuvudtaget hinner vistas ute på stan är svårt att förstå – han är journalist, arkitekt, KTH-lärare och ordförande och ledamot i en rad organisationer – men så här intressant formulerade han sig nyligen om Rosengård:

”Sluta dalta med Rosengårdsborna. Låt dem få bestämma själva. Gör en ny stadsplan. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det fungerar ju bra i Malmös centrum. Sälj kåkarna till dem som bor där, inklusive alla tomma parkeringsplatser och öppna gräsfält, där de kan bygga nya kåkar. Med vanlig företagsamhet kan Rosengårds befolkning bli herrar – och fruar – i sin egen stadsdel och tjäna pengar på alla nya hus med bostäder, gym, restauranger och varuhus som ryms mellan dagens stora bostadsskivor.”

Frågan är bara om de boende är villiga att köpa loss sina hem så länge här inte finns något stadsliv. Under en dag i Biskopsgården prövade jag Söderlinds resonemang på tre personer:

– Inte en chans! svarade den första, en kvinna i 50-årsåldern. Jag har bott här i 24 år och velat flytta i 23.

– Jag bor inte här, svarade den andre snabbt, en man med rullator.

Och den tredje, en mamma runt 35, med fyra barn:

– Kanske. Om här inte var så farligt.

Den 13 februari förra året höggs en 24-åring ihjäl med en kökskniv när han skulle ta ut pengar. Den 26 september våldtogs och dödades en 27-åring när hon var på väg hem från en nattklubb. Båda brotten ägde rum på Länsmanstorget, bara meter ifrån varandra. Ändå hävdar Sven-Åke Lindgren, professor vid Sociologiska institutionen i Göteborg, att valet av brottsplats är en ren tillfällighet:

– Det är en slump. Vi har åtta till nio fall av dödligt våld i Göteborgs kommun varje år och var dessa inträffar är en slump. Det kan vara här, det kan vara i andra delar av stan. Det är slumpmässigt.

Som sagt.

– Dessutom ska man veta att den stora mängden brott sker inne i city, påpekar han och antyder just det som var och varannan myndighetsperson gjort inför den här artikelserien, att förorten har oförtjänt dåligt rykte, att den inte alls är så farlig som den ser ut. Jag ska passa mig för att ”stigmatisera”, betonar de. Något som även Tony Olsson understryker, chefen för Biskopsgårdens områdespolis. Men hans resonemang är en smula bakvänt:

– Vi vill inte ha mer skriverier, säger han över telefon.

Varför då? frågar jag.

– Inte förrän stadsdelen tagit sig ur den nuvarande våldsspiralen.

Nähä.

Så är också läget i Biskopsgården värre än vanligt. När jag googlar i GP:s artikelregister får jag upp ytterligare ett mord, ytterligare våldtäkter, gängrelaterade skottlossningar, knivrån, brinnande förskolor, knarktillslag, koppleri, våld mot polis, en skottskadad hund samt det smått unika beslutet att godkänna övervakningskameror på allmänna gator. ”I den situation som Biskopsgården befinner sig, med kriminalitet och skadegörelse, tycker jag att kameror är rätt”, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Owe Nilsson i artikeln. ”Det här handlar om människors trygghet!”

Samtliga dessa incidenter ägde rum under 2010.

Om jag ska försöka beskriva Länsmanstorget i välvilliga ordalag, så som myndighetspersonerna vill, då skulle jag formulera mig så här: På denna delvis kuperade platsbildning råder ett upphöjt lugn. Från Top Videos entré kan du beskåda en muskulös trafikspagetti, nästan helt förskonad från bilar. En huvudsakligen mörkgrå färgskala kontrasterar mot grönskan och lyfter fram resterna av polisens blåvita plastband.

Men ska jag vara ärlig … När jag lyfter blicken från minnesljusen och de översnöade fotografierna – jag tror aldrig jag har sett en fulare plats. Och då har jag ändå bevittnat en del under mina 20 år som arkitekturskribent. Jag har upplevt slum i fem världsdelar och sett vad sådan misär kan göra med människor. Precis som jag besökt några av världens allra vackraste torg och njutit dess effekter. Och jag tänker att det enda som skiljer fult från fint, det är politiska beslut. Om inte de styrande i Göteborg kan visa de boende i Länsmansgården större omsorg än så här, då är det inte så konstigt om ”länsmännen” inte visar större omsorg gentemot varandra.

Ska någon stigmatiseras är det alltså de styrande.

– Var det här hon hittades? frågar Sven-Åke Lindgren.

Vi står framför de frusna blommorna. Han tar ett par steg tillbaka och kliar sig under Ingemar Stenmark-mössan. Han tittar granskande upp mot torget och vaggar sedan försiktigt nedför den isiga gångstigen till sänkan varifrån man kan skymta spårvagnshållplatsen där kvinnan klev av och den gångtunnel som gärningsmannen kanske flydde genom. På tunnelns räfflade betongvägg har någon sprayat Revolutionära Frontens webbadress.

– Avståndet mellan hållplatsen och bostadshusen, säger Lindgren fundersamt, det har förstås spelat stor roll i det här fallet. Det är ett känt problemförhållande och här är det en bra bit.

– Hur är belysningen? frågar han sig själv och mäter avstånden mellan lyktstolparna med blicken. Cirka 30 meter.

– Och omgivningarna? Han noterar den branta vallen som separerar stigen från den ovanliggande trafiken, blickar in i gångtunneln – ”Gångtunnlar är alltid utsatta” – och tar sedan in den kuperade skogsdungen där kroppen hittades. En av polisens kriminaltekniker beskrev dungen som ”En mycket svårarbetad terräng”. Som om det vore de djupa smålandskogarna och inte en offentlig plats.

Det brukar heta att ett säkert tecken på att en stads ekonomi fått sig ett uppsving är när tiggare börjar dyka upp på gatorna. Ett säkert tecken på att miljonprogrammet har en framtid bör i sådana fall vara när arkitekter vågar sig tillbaka till brottsplatsen.

Det gör de nu.

Johanna Engberg är vice vd på White i Göteborg. White är Sveriges största arkitektkontor, mycket tack vare sina miljonprogramsprojekt. Vi träffas på Väderbodarnas kafé på Friskväderstorget i Biskopsgården där en tystlåten flicka i slöja tar emot lunchbeställningen. Rågblonda Engberg är lika exotisk här ute som flickan skulle vara på Whites kontor på Magasinsgatan i city. Vilket är precis vad byrån ämnar göra något åt.

– För närvarande accepterar vi bara högstadiepraktikanter från Biskopsgården, säger hon. Det är en form av omvänd segregation och handlar inte det minsta om välgörenhet. Vi gör detta för att bättre förstå förortsproblematiken och för att få ett bredare rekryteringsunderlag. Alla människor arbetar ju med sådant de känner till, både min pappa och min farfar var arkitekter, men på skolorna här ute är arkitekturen helt orepresenterad.

Något som möjligen kan ha med de avskräckande omgivningarna att göra. Byggnaden vi befinner oss i är ett åtta våningar högt skivhus i vitmålad betong och rödbrun plåt som utsetts av GT till Göteborgs fulaste. Här utanför eldades det bilar och möbler i somras och alldeles intill ligger en av de viadukter från vilken ungdomsgängen släppte gatsten på polis och brandkår efter att ha ringt in falsklarm.

– Om vi svenskar får bestämma skulle vi kanske föreslå vidsträckta äppellundar och röda stugor i de här stadsdelarna, säger Engberg lätt ironisk och förklarar att praktikanterna faktiskt tänker precis tvärtom. De drömmer om skyskrapor och arenor och kommers och McDonald’s och det där stadslivet som de kan se från sina högt belägna hus men är för fattiga för att själva ta del av.

– Lite Manhattan så där.

Läser du Göteborgs stadsbyggnadskontors långsiktiga planprogram för Biskopsgården ser du också att det skissas på en ökning av dagens bostadsbestånd. Ett tillägg på 750 till 1000 bostäder är på gång. En ökning med fem procent.

Satsningen – om man nu kan kalla den så – framstår som särskilt snål när den ställs mot Göteborgs kommuns totala bostadsproduktion. Enligt översiktsplanen ska hela 2 500 bostäder om året byggas fram till och med 2025. Det är 37 500 stycken på 15 år. Och ska man tro Mats Arnsmar, byggnadsnämndens ordförande, bör det vara ännu fler: ”Detta kommer inte att räcka för att bli av med bostadsbristen”, sa han nyligen i GP.

Att majoriteten av bostäderna ska ligga i city tycks ingen ifrågasätta. Det är där göteborgarna vill bo visar bostadskön – där eller i en nybyggd villa i Torslanda. Det faktum att Göteborg redan har en serie satelliter, att de som bor där är fattigare, sjukare och räddare än någon annanstans i stan, och att det enda som skulle kunna vända stadsdelarnas förfall är ökad inflyttning och rikare folkliv – det struntar Arnsmar och kommunen i.

Vilket får mig att tänka på professor Lindgren. När han fick höra att Biskopsgården med sina nästan 30 000 invånare saknar bank, utbrast han:

– Vi borde kunna kräva mer! Bankerna och handlarna hävdar att de ekonomiska incitamenten saknas, men de som är så angelägna om att rättvisemärka sina verksamheter, borde inte de se det som sin plikt att etablera sig här ute? Segregationen är faktiskt ett av vår tids största samhällsproblem!

Varpå jag tänker, borde inte arkitekterna och byggbolagen avkrävas detsamma? De kom, de byggde, de fakturerade och sedan dess har de knappt satt sin fot i miljonprogramsområdena. Är det inte dags för dem att färdigställa det de påbörjade för 40 till 50 år sedan, att göra fungerande stad av förorten? De ekonomiska utsikterna må se lika mörka ut som regnvåt betong, men infrastrukturen finns här redan och den dag miljöerna är inbjudande snarare än avvisande kommer efterfrågan, för så fungerar vi människor; enligt bygg- och fastighetsforskaren Berndt Lundgren på KTH är det ”skönhet, trygghet, stadsmiljö och livfullhet” som avgör var vi väljer att bosätta oss.

Således, om någon av alla de där gamla lägenhetslimporna skulle behöva skäras upp i lite mindre bitar, som Söderlind föreslog i Sydsvenskan, eller rent av smulas sönder helt och hållet – det är inte mycket att bråka om i sammanhanget. Fastighetsägarna kommer naturligtvis att sätta sig på tvären och kalla det för kapitalförstöring, men faktum är att deras bestånd ändå måste ses över endera dagen. Enligt intresseorganisationen Sveriges Arkitekter står rekordårens fastigheter inför enorma investeringar – hela 800 000 bostäder behöver renoveras närmast omgående.

Dessutom, vad är värst?

Kapitalförstöring eller människoförstöring?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.