Hammarkullen mitt i vintern. Klockan är strax efter nio på kvällen och det är närmare 20 grader kallt. Områdespolis Daniel Norlander är ute och patrullerar och jag har fått lov att slå följe. Vi passerar över en flagnande stålbro. Den leder från Hammarkullens sjöstensströsslade betonglådor till Hammarkrokens gulmålade radhusområde. Förra veckan blottade sig en man här på bron – en strategisk plats, mittemellan två bostadsområden – men kvinnan lyckades rädda sig in bland radhusen.
– Här i Hammarkroken har vi nästan aldrig några larm, konstaterar Norlander. Som gärningsman vill man känna sig trygg på platsen där brottet ska begås och i sådana här småskaliga områden är man rädd för den sociala kontrollen.
– Här kanske grannarna faktiskt känner varandra.
Ska man tolka honom är ekvationen mycket enkel. Låga hus ger låg brottslighet, höga hus ger hög brottslighet. Det är en nästan oförskämt simpel teori som sticker hål på alla de komplexa modeller och metodiker som samhällsforskarna pysslar med; kriminologerna och sociologerna brukar hävda att brottstatistiken har långt mer att göra med demografi än arkitektur, vem som bor var och hur lite de får i lönekuvertet. Om de ens får något lönekuvert.
– Om allt man ser när man kommer hem är sönderslitna huskroppar av betong – hur påverkas man av det? frågar Norlander retoriskt. Jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag började här i Hammarkullen: ”Hur sjutton ser här ut!?”
I korthet kan man säga att otryggheten tycks öka i takt med anonymiteten. Detta konstaterade den amerikanske arkitekten Oscar Newman redan på 70-talet, efter att ha studerat allmännyttiga bostadsområden i New York. ”Två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området”, skrev han bland annat.
Översatt till nordöstra Göteborg skulle Newmans studier säga följande: Bor du i ett radhusområde som Hammarkroken har du en liten trädgård på framsidan och en inhägnad trädgård på baksidan, tillgänglig endast från huset. Att den främre trädgården gränsar till trottoaren och att entrén vetter mot gatan gör att de boendes inflytande även spiller ut över staketet. Bara gatans mitt kan sägas vara helt offentlig, resten har man koll på.
Bor du däremot i ett av åttavåningshusen på Bredfjällsgatan i intilliggande Hammarkullen har du ingen koll. Ingen koll alls. För det går inte. Här finns 26 uppgångar. Varje uppgång har ungefär 25 lägenheter. Detta kan betyda att du delar uppgång med över 100 personer. Då är det inte lätt att veta om killen som så snällt håller upp dörren för dig är granne eller tänker stjäla din plånbok. Alla ytor utanför huset är dessutom offentliga, vem som helst kan stryka omkring där. Allt utanför lägenheten är någon annans ansvar. Parkeringarnas placering i områdenas periferi innebär långa promenader längs dunkelt upplysta stråk och buskage.
– Jag fattar inte hur lampor i förorten kan lysa så jäkla dåligt! säger Norlander och letar efter en nyckel på sin knippa.
Han vill ta en titt i en av Bredfjällsgatans fastigheter. Han och hans kolleger – gruppen består av sex poliser – hittade nyligen amfetamin och cannabis i källaren, plus några solkiga madrasser.
– Överallt annars lyser ju lamporna normalt, men här ute …
Slutligen känner han på dörren. Låset är sönder. Det är bara att kliva in.
Inne i entrén är väggarna vita, frånsett klottret. Pelare och hissdörr är blå. I betongtaket bländar sex lampor, varav en flimrar som ett stroboskop. Här luktar desinfektionsmedel, med en touche av urin. Hela utrymmet har karaktär av avlusningssluss. Välkommen!
På det grå terazzogolvet ligger godispapper och två pizzakartonger. Vid det plomberade sopnedkastet står en hög med slaskpåsar. Och i hissen åker två kaffekokare och en hög servetter. Norlander trycker på åttan.
– Idag funkar den i alla fall.
Hissen tar oss högst upp. Våningen är en tillbyggnad från 1989 – huset var tydligen inte högt nog – och lägenheterna nås via en loftgång. Loftgångar är, som de flesta vet – utom vissa fastighetsägare – särskilt populära bland inbrottstjuvar; ytterdörrarna är lättillgängliga och man kan snabbt se om någon är hemma. Därför är samtliga fönster täckta. Vissa hyresgäster har folierat med plastfilm, andra har helt enkelt tejpat för med omslagspapper. Solblekta jultomtar och teddybjörnar är de som får njuta den makalösa utsikten snarare än de boende – en klar dag kan de se ända till Bohus fästning.
– När vi tycker en miljö är för risig brukar vi meddela fastighetsägarna, säger Norlander medan han metodiskt inspekterar våning för våning. De lyssnar ju på vad vi säger. Men skulle vi säga, ”Du, du kan väl riva dina fastigheter på Bredfjällssgatan och bygga något lite mindre och mer varierat?”, då kanske de inte skulle var så intresserade.
Att riva eller inte riva, det är frågan. Åtminstone i många andra länder. I Sverige däremot har miljonprogramsarkitekturen reducerats till en diskussion om kosmetik snarare än sociala effekter. Fastighetsägarna piffar ibland till husens modernistiska uttryck – Bredfjällsgatans entréer har förärats portaler i gult trä och svartglaserat tegel, en lite asiatisk look – men mer radikala ingrepp vågar knappast någon föreslå.
Istället verkar myndigheterna anse att problemet är de boende: ”Om bara dessa stackare skulle kunna komma på fötter någon gång och skaffa sig ett jobb och kamma till sig en smula, då skulle allt lösa sig.” Därför satsar man på bidrag först och främst. Det är bostadsbidrag och studiebidrag och försörjningsstöd och antidiskrimineringsbidrag och jämlikhetsbidrag och ungdomsbidrag och svenska för invandrare och jobbcoacher… Man ser till individerna snarare än stadsdelen i sin helhet. Med följd att de boende som får det lite bättre snabbt flyttar och efterlämnar stadsdelen åt sitt öde.
Så förblindade av sin egen givmildhet är myndigheterna att inte ens de allvarligaste varningssignalerna verkar ta skruv. ”Vi bör se detta som en isolerad händelse”, sade exempelvis en stadsdelsrepresentant för Lövgärdet till TV4 efter kravallerna i augusti 2007. ”Fram till nu har vi haft en positiv utveckling i stadsdelen en längre tid”. Men letar du på SVT play hittar du en ordväxling som visar att problemen alltid funnits, att de bara blivit värre. Året är 1976, samtalet utspelar sig mellan en boende i Gårdsten och områdets arkitekt, Rune Falk på White:
Boende: Här finns inga förutsättningar för trivsel. Man går och handlar fem gånger om dagen för det är enda stället man får kontakt med andra.
Arkitekt: Vår målsättning var att ge den yttre miljön en stadsmässig karaktär.
Boende: Det finns inte ett enda förortsområde med stadsmässig karaktär. Den karaktär Gårdsten har är sovstadskaraktär.
Arkitekt: Men närheten mellan husen då?
Boende: Stadsmässighet får man först när det är liv och rörelse. Har man ingen anledning att röra sig ute så gör man inte det. Här finns ingen anledning.
Så mycket för ”positiv utveckling”.
I syfte att bryta detta dödläge har man i exempelvis Danmark – i legolandet finns naturligtvis helt vilt mange prefabricerade elementbyggen – dragit upp en så kallad ”ghettostrategi”. Dokumentet presenterades i oktober förra året och redan namnet, med dess raspolitiska övertoner, signalerar förstås vartåt det barkar: det är stopp för alla icke EU-medborgare att bosätta sig i ghettoerna; en splittrad familjs chanser att få uppehållstillstånd ska begränsas om resten av familjen bor i de utsatta områdena; hyresgäster med bostadsbidrag föreslås bli lättare att vräka. Den gamla vanliga Dansk folkeparti-visan alltså. Men av de 32 regeringsförslagen finns åtminstone ett som är bra, tycker jag: ”Strategisk nedrivning af boligblokke”.
Om en fastighet – eller en hel stadsdel, för den delen – är hemvist åt brottslighet, otrygghet, oro, äktenskapsproblem, en typ av fysiskt och mentalt lidande som man inte ser i mer traditionellt utformade områden där samvaron är starkare – då finns det ingenting i världen som försvarar att kåken inte jämnas med marken och något nytt byggs istället. Gärna för de där bidragsslantarna, för när husen är ombyggda kommer de ändå inte att behövas i samma grad som tidigare.
– Värdet av vårt arbete här ute är svårt att mäta, konstaterar Norlander. Det handlar liksom inte om hur många förundersökningsprotokoll man skrivit, om hur många larm man åkt på. Vi är här för att bygga förtroende. Då kan man inte använda sig av mätinstrument från produktionssektorn.
Samma förebyggande filosofi borde styra arkitekturen, tänker jag. Att utvinna största möjliga yta för minsta möjliga investering har varit byggherrarnas målsättning ända sedan 60-talet. Det är just den filosofin som genererat Hammarkullens problem. Skulle byggherrarna och arkitekterna behöva ta konsekvenserna för sina verk – kanske vi skulle kräva att de flyttar in på prov? – då skulle allt förstås se väldigt annorlunda ut. Men istället belönas de; fängelserna, sjukhusen och klinikerna där Hammarkullens ”missanpassade” hamnar – någon måste ju rita och bygga dem också.
– Om jag skulle precisera min huvuduppgift så är det att se till att 13-årige Ali inte blir kriminell, fortsätter Norlander och tar med mig med till Mixgården, Hammarkullens fritidsgård.
Där inne i värmen spelas kort, läses läxor och grillas varma mackor. I ”biografen” spelar Panathinaikos mot Barcelona på storbildsskärm.
När Norlander kliver in jublas det. Myndighetspersoner med verkligt engagemang är tydligen inte så vanliga här ute.
– Detta är allt de har, förklarar Lina Renholm-Nyby, en av gårdens fritidsledare, och nickar mot den packade lokalen. De här ungdomarna har inte råd att ta sig in till stan och fika. Och med tanke på hur trångbodda de är finns det ingen chans att träffas hemma. När deras småsyskon ska i säng måste de gå ut i trapphuset för att inte störa.
Medan hon pratar gräver hon i nacken på en invandrarkille. Nästan varje kväll ger hon tonåringarna massage. Massagestolen är placerad i ett hörn, ”så att ingen kan komma bakifrån och störa”. Massagen gör barnen lugnare, lär dem att fysisk beröring inte behöver vara farligt. Hon visar kvällens kölista. Den är lång.
– Det är … för mycket … berg … här i Hammarkullen, utstöter killen i massagestolen mellan knådningarna. Han heter Shivan Tofik.
– Du kommer ut från torget, du kommer till ett berg. Du går ner mot parkeringen, du ser berg. Du går ner mot Nytorpsskolan – berg. Det känns som om jag fortfarande är i Kurdistan.
– Man borde bygga hus istället, då skulle området bli tryggare, fortsätter han och visar sig ha mer insikt i stadsplanering än någon av de arkitekter som verkat här.
– Bygg radhus och lägenheter. Gör kvarteren mindre. Gör det möjligt för bilar att köra igenom.
Vill du förändra något på torget? frågar jag.
– Torget är okej. Där är i alla fall ingen som dödar dig.
Inte som i Länsmansgården, alltså.
Det var dit jag åkte härnäst.
