Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Paulina Neuding. Bild: Linda Broström

Zlatan – undantaget som bekräftar regeln

Ingen annan framstående svensk hade kunnat avbildas som en överdimensionerad figur i brons. Men Zlatan är inte vem som helst. Med honom är det på allvar, och det tillåts vara det, skriver Paulina Neuding.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En sockel i form av Jorden, eller om det är världsalltet. Brons som skimrar i guld när solen ligger på. Tre meter hög, 500 kilo tung, armarna utsträckta i en segergest. Så blev till slut statyn av Zlatan Ibrahimovic i Malmö.

Det var i allt väsentligt så vi brukade förvänta oss att svenska kungar och andra nationalhjältar skulle avbildas, innan den sortens bildspråk kom att underkännas som estetisk populism i samhälls- och kulturdebatten. Att efterfråga sådana magnifika avbildningar av våra allra största avfärdas i dag regelmässigt som ett uttryck för dålig smak och bristande bildning – eller i värsta fall suspekta politiska böjelser.

Det är annorlunda med Zlatan Ibrahimovic.

Den jättestaty som beställts av Svenska Fotbollförbundet och som placerats vid Stadiontorget i Malmö har förvisso mötts av kritik från flera kommentatorer. Udden har varit riktad inte så mycket mot fansens reaktion, eller föremålet för avbildningen, utan mot skulptören Peter Linde – en av Sveriges skickligaste konstnärer inom sitt fält och en mästare när det gäller att gestalta människokroppen. I Svenska Dagbladet gör så Clemens Poellinger en till synes obligatorisk referens till 1930-tal och nazitysk estetik.

Men frågan är om det hade varit praktiskt möjligt att hedra Zlatan Ibrahimovic på något annat sätt på offentlig plats än genom en klassisk hjältegestaltning

Men frågan är om det hade varit praktiskt möjligt att hedra Zlatan Ibrahimovic på något annat sätt på offentlig plats än genom en klassisk hjältegestaltning. Vilket också väcker frågor om politiken kring offentlig konst, och hur det ser ut med den goda smaken när det verkligen gäller.

Lek med tanken att Siri Derkert (1988-1973) hade fått uppdraget att avbilda Ibrahimovic i stället för Peter Linde. Rå betong, blästrade budskap så djupsinniga och svårtydda att allmänheten fortfarande skulle stå och undra ett halvsekel senare.

Fansen hade förmodligen känt sig bestulna på sitt monument.

Eller tänk på minnesmärket över Raoul Wallenberg av Kirsten Ortweds på torget som bär hans namn i Stockholm. Många, inte minst svenska Förintelseöverlevande och deras släktingar, hade hoppats på ett klassiskt monument över en av Sveriges största hjältar i modern tid. Men något i stil med en överdimensionerad Raoul Wallenberg i brons hade förmodligen inte betraktats som ett passande alternativ.

I stället fick vi Ortweds knähöga klumpar som många funnit svåra att relatera till.

Så varför är det möjligt att framställa Ibrahimovic med ett bildspråk som vore otänkbart när det gäller andra framstående svenskar?

Förslagsvis för att vi talar om en man som av en hel generation unga, i Rosengård och långt utanför, betraktas som en förebild och en av de egna. Det är på allvar med Zlatan – och i hans fall tillåts det också att vara på allvar.

Paulina Neuding, journalist och jurist