I dag skolstrejkar hundratusentals skolungdomar än en gång över hela världen. Frustrationen är stor. De ser sin framtid glida iväg med vuxenvärldens oförmåga och ovilja att genomföra de förändringar som behövs för att klara klimatmålen.
Ytterligare en demonstration hålls nästa fredag. Då har man bett vuxna att sluta upp bakom dem. Det är en inbjudan som visar på storsinthet. För hittills har man inte blivit lyssnade på.
Optimism löser inte klimatfrågan
Det finns en tydlig skiljelinje i synen på hur vi ska klara klimatomställningen. Medan unga pratar om systemskifte, en radikal förändring i vår syn på handel, tillväxt och konsumtion, tenderar den etablerade vuxenvärlden, som sitter på all genomförandemakt, att i stället prata om teknisk utveckling och optimistiskt tänkande.
Optimism fixar inte klimatet. Tvärtom riskerar den att leda till skygglappar och ett fastklängande vid enkla lösningar.
Men optimism fixar inte klimatet. Tvärtom riskerar den att leda till skygglappar och ett fastklängande vid enkla lösningar.
Själv fick jag en rejäl dos under årets Almedalsvecka. En vecka där nästan alla företag, politiker och branschorganisationer pratade hållbarhet och omställning, men där ytterst få vågar ställa den avgörande frågan – kan det vara så att många företags affärsmodeller helt enkelt inte går att förena med hållbarhet?
I stället presenteras ”lösningar” präglade av en stor dos naivitet. Som att om vi bara hugger ner lite mer av våra svenska skogar (och gärna rycker upp med rötterna också) för att omvandla till biobränsle, så kan vi fortsätta att resa och importera varor från andra sidan jorden, precis som i dag. Frågan om den svenska skogens viktiga roll som kolsänka skyfflas diskret under mattan.
Ta till handling
Ett barn kan förstå att ständig tillväxt är en omöjlighet när resurserna är begränsade. Trots det vägrar makt-Sverige att ens öppna upp för tanken om ett produktions- och handelssystem som bygger på andra principer än dagens. Den budgetproposition som regeringen presenterade i onsdags kan inte ses som något annat än en uppmuntran till fortsatt "business as usual".
Det stora sveket mot de ungdomar som med stor sannolikhet kommer att få uppleva konsekvenserna av klimatförändringarna fullt ut, och därför förståeligt nog inte har riktigt lika lätt för att vara optimistiska, handlar om att vi inte ens är villiga att diskutera de stora samhällsförändringar som krävs för att rädda klimatet. Att vuxna människor, i stället för att se klimatförändringarna som ett konkret naturvetenskapligt problem, dockar in i vår kulturs stora sjukdom, att allt är en attitydfråga och att vi till varje pris måste vara positiva.
Aktörerna måste våga diskutera
Det är sant att ingen riktigt vet vad ett ”systemskifte” skulle innebära. Men ingen förespråkar en totalitär stat, återgång till häst och vagn eller kommunistiska femårsplaner. Så varför vägrar det svenska näringslivet, de politiska partierna och fackföreningsrörelsen att diskutera frågan? Var är alla smarta människor – alla nationalekonomer, bolagsproffs och välavlönade hjärnor i tankesmedjorna?
Släppa det krampaktiga greppet om optimismen och se i stället frågan ur ungdomarnas perspektiv
Ingen som har satt sig in i komplexiteten i klimatförändringarna kan tro att det finns enkla lösningar för att kunna fortsätta som vanligt. När jag hör ungdomar prata om systemskifte hör jag en längtan efter att de som sitter på den verkliga makten tar klimatfrågan på fullt allvar. Att man ser den extrema prövning vi står inför och slutar gömma sig bakom vad som låter bra eller vad som känns ”lagom utmanande”.
Det är dags för oss vuxna att kliva fram nu. Det innebär att släppa det krampaktiga greppet om optimismen och i stället se frågan ur ungdomarnas perspektiv. Det ser inte bra ut och vi är inte en lösning på spåren. En utmärkt utgångspunkt för en djup och seriös diskussion som kan öppna upp för en radikal men ändå kontrollerad omställning av samhället.
Mikael Sundström, ordförande i Jordens vänner