Slutreplik
till Järntorget, 19/9 och 20/9.
I var sin text på GP Debatt bemöter Adam Wallman (19/9) respektive Johannes Milich (20/9) min replik på Sofie Fagenheims text om Järntorgets framtid (15/9). Båda inläggen är intressanta och berikar den politiska debatten om hur vi ska utveckla Göteborg. Men de båda debattörerna har fel när det gäller vissa saker.
Enligt Adam Wallman ska Järntorget vara en plats för alla. Det är lätt att formulera klyschor, men svårare att ta fram konkreta visioner. Och hur förändrar en skyskrapa faktumet att alla är välkomna på Järntorget?
Tydlig koppling till ideologi
Wallman argumenterar för att stadsbyggnadsfrågor inte handlar om politik eller ideologi. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Hur vi vill bygga staden handlar visst om teoretiska utgångspunkter, det är därför Fagenheim och jag landar i olika slutsatser.
Hur vi vill bygga staden handlar visst om teoretiska utgångspunkter, det är därför Fagenheim och jag landar i olika slutsatser
Ideologilös politik finns inte. Teorier och värderingar ligger bakom allt från hur vi ska utforma den ekonomiska politiken till socialförsäkringssystem och stadsbyggnadspolitiken. Uppfattningen att byråkrater, med politiska beslut som instrument, ska bygga staden är inte en opolitisk position, utan en idé med rötter i många olika politiska traditioner.
Kapitalismen är central
Såväl Wallman som Milich argumenterar för att entreprenörerna runt Järntorget inte alls är kapitalister, uppbackade av stora pengar, utan småskaliga entreprenörer. Det är en intressant invändning, problemet är att de har fel i sak. Järntorgets driftiga entreprenörer är lika diversifierade i storlek som verksamheterna de bedriver. Visst finns det mindre butiker och krögare, men också större företag. Avenyfamiljen, en större, ofta hårt kritiserad koncern, har de senaste åren investerat i Tredje Långgatan och byggt stråket nästan på egen hand.
Dessutom var det Fagenheims utgångspunkt jag kritiserade. Hon försvarade inte småföretagarna. Tvärtom argumenterade hon utifrån en marxistisk ståndpunkt, där ekonomisk vinst beskrivs som något negativt, i motsats till arbetarklassens intressen. Det var inte storleken på företagen vi diskuterade, utan deras rätt att vara med att bygga staden över huvud taget.
En gång i tiden kritiserades Pustervik på samma sätt som Wallman och Milich kritiserar skyskrapan
Marknadsekonomin är en ständig process av kreativ förstörelse, där vissa företag överlever och andra inte gör det. En gång i tiden kritiserades Pustervik på samma sätt som Wallman och Milich kritiserar skyskrapan. Järntorgets mångfald av verksamheter kom till för att folk vågade låta vissa entreprenörer leva, medan andra fick dö.
Utvecklingen där dåliga produkter och tjänster sållas bort till förmån för bättre sker först när vi ger människor frihet inom givna ramverk. Att det är premissen för Järntorgets existens verkar många missa.
Andreas Eriksson, göteborgare, skribent och debattör