Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jörgen Alström

Vi valde inte att få en kronisk sjukdom

Frågan är vem som kan leva på 8 000 kronor i månaden och samtidigt ha höga kostnader för hjälpmedel och läkarintyg men samtidigt inte vara garanterad rehabilitering. Det är den bistra verkligheten för reumatiker, inte minst i Västra Götaland , skriver bland andra Anette Nyman, Reumatikerdistriktet Göteborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att få en kronisk sjukdom ändrar hela livet för en människa, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Det finns tankar i samhällsdebatten om att alla ska arbeta allt de kan. Det har vi ju fått höra nu i politikerdebatter. Men om vi inte kan, räknas vi inte då?

Frågan är då, vem kan leva på 8 000 kronor i månaden?

För det är ersättningen från Försäkringskassan.

Politikerna ovetande

Därför bestämde vi i Reumatikerdistriktet Göteborg att ta kontakt med våra regionpolitiker inför valet. Vi har träffat, Socialdemokraterna, Centerpartiet, KD, Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Liberalerna har inte svarat efter flera påstötande.

Vi ville fokusera på vår situation när det gäller ekonomisk tillgänglighet, rehabilitering och sjukförsäkringen, även om den sistnämnda är statlig.

Hur har vårt samhälle kunnat utvecklas åt ett håll där man ser människor ur ett sparbeting i stället för att se möjligheter där alla blir delaktiga?

Så här blev våra slutsatser efter många möten:

De flesta politikerna kände inte till våra låga inkomster, inte heller att hjälpmedlen är kostsamma, att vi betalar höga kostnader för att få ett läkarintyg (vilket VG-regionen är tämligen ensamma om) att rehabiliteringen är ojämlik beroende på var man bor och att sjukförsäkringen inte räcker till.

Vi kroniskt sjuka hamnar mellan stolarna för att vår sjukdom är livslång.

Hur har vårt samhälle kunnat utvecklas åt ett håll där man ser människor ur ett sparbeting i stället för att se möjligheter där alla blir delaktiga? Då kanske några kunde känna sig behövda efter förmåga. Kanske i vår sociala sektor till exempel?

Vi är tacksamma för att de politiker vi träffade visade intresse och vi tror att vi fick fram vårt budskap genom praktiska exempel annars blir det lätt ”bara ord”.

Anette Nyman

Desirée Chalmers

Yvonne Haglund

Reumatikerdistriktet Göteborg