Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Flyget, och särskilt inrikesflyget, intar en särställning och utgör en form av lackmuspapper på våra makthavares vilja eller ovilja att rädda biosfären, skriver debattörerna. Bild: Arkivbild: Thomas Johansson
Flyget, och särskilt inrikesflyget, intar en särställning och utgör en form av lackmuspapper på våra makthavares vilja eller ovilja att rädda biosfären, skriver debattörerna. Bild: Arkivbild: Thomas Johansson

Vi skäms inte för att vi stoppade SAS-flyget – av miljöskäl

Förra sommaren stoppade vi ett SAS-flyg på Landvetter. När rättegången nu börjar så skäms vi inte över att vi försökte stoppa en ohållbar miljöpolitik, skriver Henrik Garbergs och Göran Boardy från Extinction Rebellion.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den 16 april står vi åtalade i Göteborgs tingsrätt för att ha försökt hindra ett SAS-plan på Landvetter från att lyfta mot sin destination Arlanda. Naturligtvis tillkallades polis som tvingade oss av planet. Det kunde lyfta, någon timme försenat, med sin last av projektledare och marknadsförare. Varför gjorde vi, två rätt vanliga göteborgare, en pensionerad tidigare Volvomontör och en mjukvaruutvecklare, något sådant?

Det svar som kommer närmast sanningen är kanske förtvivlan. Förtvivlan över att vår regering inte bara tolererar den allra mest onödiga varianten av det allra mest klimatskadliga transportsättet — det löjligt korta inrikesflyget — utan dessutom fortsätter att subventionera det alltmedan kurvorna från Mauna Loa (mätningen av koldioxid i jordens atmosfär) numera knäcker tidigare rekord nästan varje månad. På påskafton slogs det senaste – 421 ppm. Livet på planeten har formats under förhållanden kring 275 ppm, och 350 ppm anses vara en någorlunda säker nivå.

Flygskam på tapeten

Vi har under året sett en debatt om flygskam. De skribenter som talat högt om det makabra i att flyga för att ”ta selfies med en döende värld som bakgrund” med skribenten Jens Liljestrands ord, har ofta förlöjligats av andra som menar att flygskam är klassförakt och att vanligt folk behöver charterveckan på Aya Napa. Men här är grejen: Vi behöver inte bråka om flygskammens vara eller icke vara. Privata livsstilsval är i dagsläget sekundära. Flyget är inte nödvändigtvis ett uttryck för vår personliga frihet eller vår bristande privatmoral. Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar oss att flyga på alla tänkbara sätt, som rabatterar flygsträckorna så att vi inte har råd med annat och som ger oss så lite egen tid att vi inte hinner resa på annat sätt.

Inrikes- och utrikesflyget subventioneras med minst 8,4 statliga miljarder per år i Sverige. Det handlar främst om befrielser från bränsleskatter som fortsätter år efter år. Utrikesflyget slipper dessutom helt att betala moms, och inrikesflyget har en nedsatt moms i Sverige – det betalar 6 procent i stället för 25 procent. Under pandemiåret har pengaregnet tätnat, minst 5 extra miljarder har gått till SAS och 3 extra miljarder till flygplatserna.

En flygresa som den vi försökte förhindra, mellan Stockholm och Göteborg, har minst 20 000 gånger större klimatpåverkan än motsvarande tågresa, och tidsvinsten är i verkligheten minimal.

En invändning mot kritik av flyget är att det står för en mindre del av de globala utsläppen. Kanske två eller tre procent, fyra eller fem procent när den så kallade höghöjdseffekten räknas in. Det låter ju inte så farligt? Men resonemanget är falskt. Enda orsaken till att flyget inte utgör en större andel av de globala utsläppen är att en stor majoritet av den globala befolkningen aldrig gjort en flygresa. För den som flyger utgör det en enorm klimatpåverkan. En flygresa som den vi försökte förhindra, mellan Stockholm och Göteborg, har minst 20 000 gånger större klimatpåverkan än motsvarande tågresa, och tidsvinsten är i verkligheten minimal. Flyget intar en särställning även ur ett annat perspektiv: de omställningar av våra samhällen som måste göras kommer att vara smärtsamma. De flesta aktiviteter som skapar klimatpåverkan berör absoluta nödvändigheter för människan som att värma våra hus och att äta oss mätta. Flyget står ut som det minst nödvändiga, den lägst hängande frukten i ett träd fullt av högt hängande frukter.

”Väldigt allvarlig”

Polisens talesperson Christer Fuxborg intervjuades efter vårt gripande och beskrev vår aktion som ”Väldigt allvarlig. Du har ju kanske 150 personer som blir försenade”. Vidare frågade han retoriskt: ”Varför ska du ställa till det för andra människor för att få din röst hörd?”. Det är svårt för oss att uppfatta frågan som annat än ironiskt menad. I just klimatfrågan har rapport efter rapport, konferens efter konferens, vecka efter vecka av skolstrejkande unga inte ens förflyttat frågan dithän att en svensk regering kan avskaffa det aktiva stödet för flyget.

Uttrycket ”ställa till det” blir också ofrivilligt komisk i sammanhanget klimatkrisen. Vi behöver inte dra in brinnande städer långt bort – klimatförstörelsen ”ställer till det” här och nu. De törstande och hungrande kossorna den heta sommaren 2018 och bygget av skyddsvall i Falsterbo är bara två svenska exempel på hur vår livsmiljö försämras i snabb takt.

När Sveriges regering visar komplett oförmåga att plocka den absolut lägst hängande frukten, ja, att ens att sluta att uppmuntra flygandet, då är det svårt att undvika att ”ställa till det”.

Flyget, och särskilt inrikesflyget, intar en särställning och utgör en form av lackmuspapper på våra makthavares vilja (eller ovilja) att rädda biosfären. I Frankrike har man nyss beslutat förbjuda onödigt korta flygsträckor. När Sveriges regering visar komplett oförmåga att plocka den absolut lägst hängande frukten, ja, att ens att sluta att uppmuntra flygandet, då är det svårt att undvika att ”ställa till det”.

Göran Boardy, medlem i Extinction Rebellion

Henrik Garbergs, medlem i Extinction Rebellion