Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Solidaritet. Alla behöver någonstans att bo. Det kan inte alltid vara den som lägger det högsta budet, den med dyrast guldklocka, som ska vinna den bostadstävlingen, skriver Nooshi Dadgostar (V).

Vi ser samma problem men har olika lösningar

I varsin replik till mig försöker vd för bygg- och fastighetsbolaget Veidekke, Lennart Weiss, och branschföreningen Sveriges Byggindustrier, förneka att byggbolagen ligger på mark och bromsar byggandet för att pressa upp bostadspriserna. Sanningen går att hitta i bolagens årsredovisningar. Där ligger tiotusentals byggrätter i händerna på byggbolag som inte bygger med dem. Frågan är hur vi löser det, skriver Nooshi Dadgostar (V).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nooshi Dadgostar (V)

Slutreplik

Bostadsbristen, 16, 18/8

Jag underlåter att kommentera det mycket aggressiva och nedlåtande tonläge Lennart Weiss använder i sin replik mot mig. Frågan är värd ett sakligare tonläge än vad Weiss erbjuder.

Jag vill tro att jag och Lennart Weiss har ungefär samma syn på privata företags villkor och motiv. Jag menar att de allra flesta företag vill ha så hög avkastning på insatt kapital som möjligt, till så låg risk som möjligt. Det är sen upp till politiken att sätta institutionella ramar, eller spelregler, för att verksamheten ska gynna hela samhället och inte bara företagets ägare.

Jag tror också att Weiss ger en korrekt bild av läget i det DN-reportage som är bakgrunden till vår nuvarande debatt. Weiss säger:

“Man vill ju inte försäljningsstarta fler lägenheter än man vet att marknaden klarar av att svälja inom en viss tidsram. Eftersom vi måste sälja hälften av bostäderna innan vi kan lyfta byggkreditivet och starta byggprocessen vill man inte ha för många lägenheter i en enskild säljstart.”

Politiskt skapat system

På frågan om Weiss tycker att det är problematiskt att företagen tvingas förhålla sig så när vi har bostadsbrist svarar han:

“Visst är det problematiskt. De senaste 30 åren har vi gått från en statligt uppbackad bostadspolitik där staten delade risken – till en efterfrågestyrd bostadsmarknad där kommersiella aktörer tar hela risken. När staten inte delar någon risk så ska all risk marknadsprissättas. Politikerna har skapat ett system som frammanar medveten försiktighet.”

Här tycker vi så lika att jag undrar varför vi ens har en debatt.

När också Björn Wellhagen och Andreas Brendinger från Sveriges Byggindustrier replikerar kan jag inte annat än hålla med när de skriver: ”De förutsättningar som skapats genom politiska beslut utgör grunden för hur alla aktörer i branschen agerar.”

Systemfel

DN:s gräv visar på ett systemfel i svensk bostadspolitik. I retoriken vurmar alla för ökat byggande, i praktiken upprätthåller vi ett system som gör företagen extremt riskmedvetna och försiktiga. Resultatet: Det byggs för lite.

Det här vill jag ändra på. Och det är då jag kommer ihåg varför vi har en debatt. Weiss vill fullborda det systemskifte som inleddes på 90-talet och göra svensk bostadspolitik norsk, där det ägda boendet upphöjs till dominerande norm. Hyr gör den som inte vill eller kan köpa sitt boende av enskilda lägenhetsägare så att vi får ett land av små privatvärdar och osäkra hyresgäster. Var och en blir salig på sin tro, och Weiss tro är inte min.

Vi ser samma problem, men min lösning är att staten ska tillhandahålla det riskkapital som behövs för att ersätta den stora mängden eget kapital som företagen behöver för att bygga och förvalta hyresrätter. Det är precis det som Vänsterpartiet har föreslagit för att skjuta över en del av risken tillbaka till staten och göra företagen ännu modigare.

Samma DN-reportage visar nämligen att byggandet av hyresrätter går avsevärt mycket snabbare. Här finns inte samma incitament att dra ut på processen.

Prioritera hyresrätter

Det finns gott om anledningar till varför det är hyresrätter som behöver prioriteras. Hyresrätten är öppen och tillgänglig för alla och du slipper samla mängder med kapital.

Alla behöver någonstans att bo. En rymlig lya som barn kan växa upp i eller studenter plugga i. Det kan inte alltid vara den som lägger det högsta budet, den med dyrast guldklocka, som ska vinna den bostadstävlingen. Då får vi splittrade, segregerade städer där vanliga löntagare knappt har råd till det mest grundläggande – en bostad. Därför behöver vi lägga om politiken. Vi vill satsa på billiga hyresrätter. Vi kan kalla det solidaritet.

Nooshi Dadgostar (V)

bostadspolitisk talesperson