Politikerna behöver tänka om, vårdpersonalen orkar snart inte längre, skriver debattören.
Politikerna behöver tänka om, vårdpersonalen orkar snart inte längre, skriver debattören. Bild: Olof Ohlsson

Vi på intensiven orkar inte längre – utan insatser

Vårdpersonalen går på knäna efter ett år av slit, uppdelade semestrar och indragna ledigheter. Många är utmattade, slitna och har svårt att hålla uppe energin. Nu krävs politiska insatser för att orka fortsätta, skriver Nina Nilsson, intensivvårdssjuksköterska.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Det har passerat ganska exakt ett år sedan pandemin etablerade fäste i Sverige och Västra Götalandsregionen. En pandemi som präglat hela 2020 och präglar hela 2021. Hälso- och sjukvårdsverksamhet har i alla led stått för enastående insatser där den enskilda medarbetaren varit avgörande för att ge vård och omsorg här och nu.

Medarbetarna i Västra Götalandsregionen har med fasthet stått kvar och genomfört den uppgift de fått i sin hand. Kämpat, slitit och försakat familj och närstående för att skapa möjligheter att hantera covid-19. Fokus för pandemin har naturligt hamnat på intensivvården.

Krigsliknande förutsättningar

Svensk intensivvårds omställning kan likställas vid förutsättningar vid krig. Få förstår innebörden av intensivvårdens nationella och lokala förmåga att öppna upp och säkerställa plats och bemanning för Sveriges befolkning. En eskalering för att rädda så många liv som möjligt.

ANNONS

Vi genomförde den första vågen, landade efter densamma, trötta med erfarenheter vi hade kunnat vara utan men ändå med tillförsikt i det vi hade åstadkommit. Så kom den andra vågen och slog besinningslöst mot alla delar av vår hälso- och sjukvårdsverksamhet. Idag i början av mars står vi med den andra vågen i våra händer och spanar på en potentiellt kommande tredje våg.

Vi är utmattade, slitna och har svårt att hålla uppe energi – kraft att stå kvar. Tid för återhämtning är alarmerande. Hur ska vi få det?

För varje våg blir vi färre som ska genomföra uppdraget. Stigande sjuktal relaterat till stress, arbetsbörda och trauma bland hälso- och sjukvårdspersonal. Det är först när det blir lugnare som kroppen fysiskt och psykiskt kommunicerar hur den mår. I dag 1 mars stiger ohälsan och vi är utmattade, slitna och har svårt att hålla uppe energi – kraft att stå kvar. Tid för återhämtning är alarmerande. Hur ska vi få det? Uppdraget består, uppdraget utan slutdatum.

Hur många är vi kvar vid en tredje våg?

Vem ska betala oss för den insats vi gör? Hur ska all tid, förändrade scheman och förutsättningar ge en skälig ersättning tillbaka? Lojaliteten hos medarbetarna är tydlig. Pandemin är högst pågående men rösten från Regionstyrelsen lyser med sin frånvaro.

Det är dags att fokusera och prioritera på vilket sätt ni ska behålla medarbetare i regionens sjukvårdsstruktur. Beslut om ersättningar inte bara nu utan över tid för att medarbetare skall fortsätta stå kvar och bistå med att klara uppdraget. Det går inte att vänta.

ANNONS

I den andra vågen har regionens röst varit tyst och beslut har lyfts till högsta nivå. Det är fördelaktigt ur ett organisatoriskt perspektiv men innebär ett negativt avstånd till den enskilde medarbetargruppen vilket nu skadar hälso- och sjukvården.

Politiker i Västra Götalandsregionen!

Ska vi ha medarbetare kvar i organisationen för att kunna utföra ” för patienten, med patienten”? Det krävs insatser från er sida och insatserna behövs nu!

Priset för våra semestrar är betydligt högre nu. Priset för extrapass för att klara verksamheternas behov är högre. Färre medarbetare orkar flytta ledighet för det är färre som har fått ledigt under pandemin. Hälsa kostar pengar, men utan medarbetare kan ”produktionen” inte fortgå. Vi är inte utbytbara, vi måste stå kvar.

Med hänsyn till aktuellt läge och trender/statistik för antal smittade och risk för ytterligare eskaleringsläge i regionen är det av vikt att ni aktivt agerar.

I den andra vågen har vi utfört våra timmar, utfört flera timmar, utfört veckoarbetstid såsom vid krislägesavtal men inte erhållit ersättning för densamma. Idag finns det inga medarbetare som orkar arbeta 48 timmars veckoarbetstid därtill extra nödfallsövertid. Ni behöver tänka om. Det finns en balans mellan att orka arbeta och att bli sedd för sin insats. Pengar är inte allt, men under pågående pandemi gör det skillnad i kraften av medarbetares insatser över tid.

ANNONS

Tre viktiga månader

Idag är det mars och om tre månader är det juni. Tre månader är en normal uppsägningstid.

Tre månader är för många medarbetare i regionen nu en möjlighet till vila, att landa, att ta hand om sig själv att återfå hälsan. Att gå någon annanstans och inte stanna kvar i regionen.

Efter ett år av slit, uppdelade semestrar, indragna ledigheter, beslut om varannan helg och otaliga sms och luckor som ska täckas. Ett konstant påslag av pandemin både i arbetet och privat. Tiden är knapp, beslut och svar behövs för etablering av syre i organisationen, energi och kapacitet. Beslut i linje med ”för patienten med patienten” där medarbetarens insats har betydelse och värderas.

Hur många medarbetare har ett papper i sin hand där bara namnunderskriften saknas innan inlämning till sin chef?

Timglaset är tomt för längesedan, tid för betänkande är slut.

Det är dags nu!

Från en stolt intensivvårdssjuksköterska som vill se en sund organisation med fokus på medarbetaren och uppdraget vi bär – pandemin covid-19.

Nina Nilsson, Intensivvårdssjuksköterska

Intensiven 227 Mölndal

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS