Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vi måste komma bortom halmgubbarna

DEBATT: Johan Lundberg faller på eget grepp när han vänder sig till den pseudovetenskapliga populärvetenskapens rasistiska hyllor i sitt försök att förklara orsakerna till hur Miljöpartiet kunde hamna i den pågående krisen, skriver Amanj Aziz och Hussein Hamad.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

Miljöpartiets kris, 30/4

Det är snurrigt värre när Johan Lundberg tar till orda. Men visst passar Lundbergs raljerande in i vad historikern Howard Zinn kallade för ironiåldern. För samtidigt som Lundberg vänder sig emot identitetspolitik är han snabb med att påklistra ideologiska, religiösa och politiska identiteter på sina meningsmotståndare. Kvar blir en utdaterad docent i litteraturvetenskap som vänt sig till den pseudovetenskapliga populärvetenskapens rasistiska hyllor, där han faller på sitt eget grepp.

Detta dubbelhetens angreppssätt – där man genom att bedriva identitetspolitik kritiserar identitetspolitik – kännetecknar en kamp för att rättfärdiga attacker och bevara privilegier. Sociologen och antikoloniala författaren, Albert Memmi, definierade rasism som generaliserade och det slutgiltiga tillskrivandet av värde på verkliga eller föreställda skillnader, som alltid är till den privilegierades fördel och offrets nackdel, i syfte att cementera privilegier och rättfärdiga aggressioner. Lundberg ställer sig fint i detta led, som ett levande exempel på Memmis definition. 

Identitetspolitiken

Det som har kommit att kallas för identitetspolitik är ett sätt att synliggöra hur vissa människor utesluts ur viktiga sammanhang på grund av föreställningar, stereotyper och nidbilder kopplade till deras hud- och hårfärg, uppfattade ras, religion, kultur och så vidare. Det är alltså inte en metodologi för att knyta meriter till dessa aspekter, utan att möjliggöra för människor att trots dessa aspekter kunna ta del av alla samhällets rum och inte reduceras till majoritetssamhällets föreställningar och stereotyper.

Därmed blir också ordet identitetspolitik ett rasistiskt epitet som avslöjar vilka som vill bevara en normerande vit och antagen västerländsk överhöghet. En mer korrekt term hade varit hierarki-kritik, och skulle möjliggöra för målet om en mer jämlik värld. Antingen vill man möjliggöra för alla människor att ta del av samhället med alla dess möjligheter eller så vill man bevara status quo där vissa tvångsassimileras eller riskerar social uteslutning. 

Att i dagens Sverige kallas salafist, islamist, extremist eller någon annan demoniserande term kopplat till islam betyder ingenting längre. Vi är alla oroande medvetna om att skillnaden mellan en fredsälskande muslim och en våldsälskande islamist bara är en handskakning bort. Därmed finns också en positiv aspekt av att Lundberg så lättvindigt slänger sig med sådana termer; en inflation av användandet av termerna urholkar dess mening och devalverar dess betydelse. Vi ser i princip hur alla aktivister, politiskt aktiva eller organisationer som på något sätt är synliga muslimer eller är tydligt motiverade av sin religion blir kallade dessa termer. Termerna uppenbarar sig mest vara sociala disciplineringsmetoder för de som vägrar leva som andra klassens medborgare eller vägrar tvångsassmilieras in i en tanke om västerländsk överhöghet. 

Fiskar i grumligt vatten

Hur ska vi tolka Lundbergs namedroppande "guilt-by-association" retorik om inte annat än ett bedrivande av rasistisk identitetspolitik? När han i sin iver söker efter "bevis" för att underbygga en färdig slutsats reduceras Lundbergs ad-hoc resonemang till att antingen implicit eller explicit fastställa sin sagas onda antagonister. Vem som är berättelsens goda protagonist är vid det här laget ganska glasklart. Vad som däremot inte är så glasklart är det grumliga vatten där protagonisten fiskar där han baserat på gamla bilder, deltagande i organisationer selektivt plockar fram det motsatspar den goda protagonisten kan kontrastera sig mot. Precis som i litteraturens värld, där hjältar inte kan existera utan skurkar, är det i verkligheten. Om detta är Lundberg väl medveten, han är dogmatiskt övertygad om vilka som är ljusets fiender. 

Genom att låsa in sig i sin rasistiska identitetspolitik missar Lundberg målet. Dels bortser han från att upplysningens födelse gick hand i hand med kolonialismen, koloniseringen och den vetenskapliga rasismen. Motupplysningen var själva den europeiska praktiken som skiljde sig så avsevärt från de ideal man förespråkade. Dels missar han att han genom sin docenttitel ger legitimitet åt att inte uppfylla upplysningens ideal och motarbeta dess genomförande genom detta identitetspolitik-förfarande.

Med andra ord personifierar Lundberg ironiålderns typmänniska. Vi behöver komma bortom romantiserandet av våra påstådda arv och sluta hävda exceptionalism. Det gör varken Lundberg eller någon annan gott att bevara status quo där vissa människor tvingas vara andra klassens medborgare eller att ljugas om och demoniseras i den offentliga debatten. Man förväntar sig ändå mer från en bildad man som uppnått docentstatus än logiska felslut som halmgubbar och personattacker. 

Amanj Aziz

skribent och debattör

Hussein Hamad

skribent och debattör