Nu diskuteras arkitektur i dagspress, fackpress och sociala medier med stort engagemang också utanför de närmast ansvariga yrkesgrupperna. Det är bra, för arkitektur och stadsbyggnad angår alla på ett sätt som ingen annan kulturyttring i samhället gör. Vi lever våra liv i den.
Tyvärr handlar den hetaste debatten ofta om arkitektoniska stilar. Många är arga och skäller på fula hus (i stort sett från miljonprogrammet och framåt). I botten tycks engagemanget handla om estetiska preferenser. Det är inget oviktigt ämne, men mer angeläget är ändå att diskutera hur arkitektur och stadsbyggnad påverkar människors liv och samhället på ett djupare plan.
Eftersom åsikterna går så starkt isär om miljonprogrammets ”betongförorter” kan de få exemplifiera hur samtalet om arkitektur och stadsbyggnad borde handla om fler av de dimensioner som ryms i den gestaltade livsmiljön.
Om man bara bryr sig om toppen på näringskedjan blir det snart svårt även för dem högst upp att överleva
1) I miljonprogrammet finns något som samhället fullkomligt skriker efter i dag: välplanerade och billiga bostäder. Heder åt de fastighetsägare som underhåller sina hus och gör varsamma renoveringar. Tyvärr finns det för få av den sorten och nu hotas också stadsdelarna av internationella investerare som ser miljonprogrammet som en bra affär.
Förödande överrenovering
Att överrenovera hyreslägenheter för att kunna höja bruksvärdeshyran är en förståelig strategi ur ett fastighetsägarperspektiv men den är helt förödande ur ett ekologiskt och socialt perspektiv. Vad göra? Marknaden kommer inte utan vidare att lösa bostadskrisen, politiken är förlamad, allmännyttan omstöpt, och enskilda individer har mycket små möjligheter att ta saken i egna händer.
Här vore det välkommet med en arkitekturdebatt som lyfter kunskapen om socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar renovering, och vad som krävs för att få den till stånd. På kontinenten finns exempel som både kan inspirera och problematiseras.
Nu när en tät kvartersstad är dominerande ideal byggs nya stadsdelar med en täthet som helt saknar motstycke i mannaminne.
2) Nu när en tät kvartersstad är dominerande ideal byggs nya stadsdelar med en täthet som helt saknar motstycke i mannaminne. Frågan är hur länge barnfamiljer i trånga kvarter tycker att närheten till kommers och nöjen är mer lockande än möjligheten att kunna släppa ut barnen att leka på en grön och solig gård, eller inse fördelen med en skolgård på marken i stället för en rastbur uppe på ett tak.
Barn utvecklas bättre i naturmiljö
Forskning visar att barn som får leka i naturmiljö utvecklas bättre både fysiskt, kognitivt och socialt. Fysiskt aktiva barn fortsätter också vara mer rörliga som vuxna. Det påverkar folkhälsan med både individuella och samhällsekonomiska vinster som följd. I betongförorterna finns ljus, luft och grönska. I takt med att klimatförändringarna blir allt mer påtagliga blir det snart en tillgång som kommer att efterfrågas av både ekologiska och sociala skäl, och då kommer många kritiker att se på miljonprogrammets generöst tilltagna grönytor med nya ögon.
Här skulle jag vilja se en fördjupad debatt om både möjligheterna i miljonprogrammet och omöjligheterna i de nya stadsdelarna. I de nya planerna finns förhoppningar om att kompensera kvantitet med kvalitet men naturen har sina gränser. När för många ska använda en och samma grönyta blir slitaget så stort att vi får hålla till godo med plastgräs och gummimattor. Det är varken roligt, rogivande, uppfriskande eller hållbart. Den retoriska frågan är: Ska stadsbor verkligen behöva ha det så? Sedan när blev det en ekonomisk omöjlighet att åstadkomma vettiga livsmiljöer i svenska städer?
Att lära känna stadsdelar genom dem som verkar och bor där är helt nödvändigt för att kunna ta vara på befintliga värden och bygga vidare på dem
3) Låt oss också ägna mer intresse åt hur människors önskemål, drömmar och drivkrafter hänger ihop med den byggda miljön. Det behövs överallt, även i miljonprogrammet. Att ta vara på den kunskap som finns i stadsdelarna om lokala tillgångar, behov och önskemål borde vara ett självklart steg för både kommun och fastighetsägare. Varför? Därför att alla vinner på ett samhälle där människors engagemang får verkligt utlopp.
Städer och stadsdelar blir levande och hållbara när människor ges utrymme att skapa sociala, kulturella, ekonomiska värden: genom företag, föreningar, lösa grupperingar. På samma sätt som ekosystem har sina intrikata samband drivs både närings- och kulturliv av sammanhang som är osynliga för ögat och som man måste känna till för att förstå. Att lära känna stadsdelar genom dem som verkar och bor där är helt nödvändigt för att kunna ta vara på befintliga värden och bygga vidare på dem.
Tog död på den levande blandstaden
Berättelsen om hur Göteborgs stad tog död på en levande blandstad i Kvillebäcken för att bygga ”blandstad” har mycket väl beskrivits av Catharina Thörn och Katarina Despotovi i Den urbana fronten. Liknande exempel finns det gott om; etablissemanget missar alltför ofta det finmaskiga nät av kontakter som håller ett samhälle levande. Men om man bara bryr sig om toppen på näringskedjan blir det snart svårt även för dem högst upp att överleva. Varje art behöver sitt lämpliga habitat, och utan billiga replokaler blir det inget svenskt musikunder; utan näridrottsplatser inga VM-medaljer.
Om branschaktörerna kommer loss ur stuprör och stela organisationer, och om även civilsamhället bjuds in och ges möjlighet att påverka, då är vi på rätt väg.
När stadsutveckling ventilerades under årets Almedalsvecka var samverkan på tapeten överallt, och i år verkade faktiskt engagemanget i frågan mer uppriktigt än tidigare. Om branschaktörerna kommer loss ur stuprör och stela organisationer, och om även civilsamhället bjuds in och ges möjlighet att påverka, då är vi på rätt väg. Arkitekter arbetar alltid på någons uppdrag och nu är det viktigare än någonsin att kunna vägleda våra uppdragsgivare med kunskap om hur livsmiljöerna behöver formges för att utvecklingen ska bli hållbar. Estetik är en viktig del men gestaltningsuppgiften är vida större än så.
Anna-Johanna Klasander
arkitekt SAR/MSA, partner och utvecklingschef på White samt professor of the practice på Chalmers