Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är något fel när det är aktivisterna för diktatur från vänstervågen som hyllas och heroiseras medan det är tyst om hjältarna för befrielsen 1989, skriver Gunnar Hökmark. Bild: Pressbild, Lars Pehrson/TT

Vi får aldrig acceptera heroiseringen av kommunismen

Den 9 november 1989 föll muren. Den revs av krafter som var stridsvagnar och gevär övermäktiga, nämligen idéer och ideal som inte ens de mest moderna vapen kan skjuta sönder. Det blev början på en större frigörelse för Europa, skriver Gunnar Hökmark, Tankesmedjan Frivärld.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sommaren 1989 hade polska Solidarnosc tvingat fram Polens första fria val. Och Sejmen kom att helt och hållet befrias från de kommunister som i årtionden på Sovjetunionens uppdrag förtryckt landet. I slutet av sommaren, den 23 augusti hade två miljoner ester, letter och litauer från Vilnius i söder genom Riga till Tallinn i norr knutit varandras händer, för att markera att de vare sig accepterade Molotov-Ribbentroppakten – som just 50 år tidigare en vecka före andra världskrigets utbrott hade varit Hitlers och Stalins formel för att dela Europa mellan sig – eller den sovjetiska ockupation som följde.

Det var förvånansvärt många som i Sverige under årtiondena före 1989 hade gett kommunistdiktaturerna sitt stöd, liksom så många i vår tid fortsatt har gett Venezuelas och Kubas diktaturer sin kärlek, sett mellan fingrarna när det kommer till afrikanska förtryckare eller de iranska ayatollorna.

Stöttade diktaturer

Bara 20 år före murens fall hade 1968 års vänstervåg skapat en ny situation på skolor och universitet i Sverige och runt om kring i västvärlden. En hel ungdomsgeneration marscherade för diktatur och förtryck baserat på samma fraser och utopier som diktaturregimer alltid formats av.

De ville införa samma diktatur och samma planhushållning i Sverige som de hyllade i andra länder och de hyllade våldet som ett medel för detta

De hyllade det Kina där Mao Tse Tung hade låtit miljoner och åter miljoner dö genom avrättning, tortyr, lägerfångenskap och svält under Det stora Språnget och kulturrevolutionen. De vurmade för Albanien liksom för de röda khmererna i Kambodja, den kommunistiska diktaturen i Nordvietnam och i Nordkorea. De sjöng sånger om Kuba och hyllade massmördaren Che Guevara. De skickade födelsedagstelegram till Honecker och hyllningar till Kreml. De ville införa samma diktatur och samma planhushållning i Sverige som de hyllade i andra länder och de hyllade våldet som ett medel för detta.

För min del minns jag när den lokala ledaren för KFMLr gick fram till mig på skolgården i Ystad och lät meddela att jag stod på deras dödslista. Bra att veta.

Tveksamma till murens fall

Den romantisering som de generationerna i dag ägnar åt sin första tid som vuxna är ett hån mot dem som blev förtryckta av deras vidriga hjältar.

De saknar självrannsakan och förmåga att se att de var diktaturens kämpar, mot dem som blev förtryckta. När de socialistiska diktaturerna började falla 1989 var de tveksamma och ibland sorgsna. Östtysklands stora sociala experiment höll på att gå förlorat hävdade de. De grät när muren föll. Sveriges Radios journalister lät förstå att det var något som nu okontrollerat ledde till att det östtyska folket drabbades av ett nytt samhälle.

När de socialistiska diktaturerna började falla 1989 var de tveksamma och ibland sorgsna

Det är slående att samma generationer som 1968 marscherade för socialismens diktaturer ständigt heroiserar och romantiserar dessa sina insatser som romantiskt ungdomsengagemang, nästan aldrig tar de avstånd med den avsky som borde vara rimlig. Än mindre hyllar de befrielsen 1989.

Idoliseringen måste upphöra

Och de vänstergenerationer som följt på vänstervågens första generationer beundrar sångerna, musiken, Che, Fidel och engagemanget för diktatorerna. Aldrig att de sjunger om befrielsen av miljoner och åter miljoner människor i Europas brutala diktaturer. Aldrig att de sjunger eller gör teaterspel om dem som deporterades, avrättades eller fängslades. Inte ens om dem som bara försvann eller fick ett simpelt nackskott som straff. De beundrar inte dem som flydde över muren eller över havet, de skriver inga dikter om de unga människor som sköts när de misslyckades ta sig över muren.

Aldrig att de sjunger om befrielsen av miljoner och åter miljoner människor i Europas brutala diktaturer

November 1989 blev början till slutet på Sovjetunionens diktatur och förtryck av Europa. Det borde göras TV-serier, romaner, dikter och debattprogram om hur det kom sig att förtryckarna fick så stort stöd, hur politiska partier i Sverige, med dagens politiska ledare som medlemmar då, kunde utse dem till sina hjältar. Och Vaclav Havel, Adam Michnik, Vytautas Landsbergis, Lech Walesa, Mart Laar eller Sandra Kalniete som hjältar värda vår beundran. För i stället för de kommunistiska quislingarna vid makten var det de som tog risker med sina liv. Hade kunnat bli skjutna som så många andra. Deporterade på nytt som de blivit tidigare.

Det är något fel när det är aktivisterna för diktatur från vänstervågen som hyllas och heroiseras medan det är tyst om hjältarna för befrielsen 1989

Det är något fel när det är aktivisterna för diktatur från vänstervågen som hyllas och heroiseras medan det är tyst om hjältarna för befrielsen 1989. De som tycker att vänstervågen var progressiv och inte förstår det stora som skedde 1989, har inte kommit på rätt köl när det gäller demokrati och frihet. De må vara tydliga i att ta avstånd från Sverigedemokraterna men de har inte gjort upp med sina egna hjärtan och tankar. De är inte de som kommer kunna gå i täten för det försvar den liberala demokratin kräver. De stod på fel sida 1969 och kände sorg eller förstod inte vad som hände 1989. 2019 har de fortfarande inte förstått.

Gunnar Hökmark, ordförande i tankesmedjan Frivärld (Stockholm Free World Forum), tidigare Europaparlamentariker (M)