Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Vi är trötta på att tillhöra B-laget

Att människor med funktionsvariationer ges möjligheter att leva sina liv som alla andra är fantastiskt. Att vi som arbetar som personliga assistenter med privat arbetsgivare har usla arbetsvillkor är däremot orimligt, skriver Linda Wiberg, Kommunal.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Linda Wiberg, regionalt fackligt ombud
Kommunal Väst

Vi som är personliga assistenter inom det privata tillhör ett B-lag på arbetsmarknaden. Att assistansanordnarna inte skulle ha råd att ge oss vettiga arbetsvillkor är inte sant och ingen ursäkt för att vi ska stå ut med den osäkerhet och godtycklighet som yrket innebär.

Vi har en fantastisk lag, LSS, som ger människor med funktionsvariationer möjlighet att leva sina liv precis som alla andra. Utan den hade många stått utanför och inte kunnat varken delta i, eller bidra till, gemenskapen i samhället. Utgångspunkten är den assistansberättigades egna önskemål. Och självklart är det riktigt att hen ska ha stort inflytande över vem som assisterar och på vilket sätt. Med detta sagt kan jag, som fackligt ombud för de privatanställda assistenterna i Kommunal Väst, intyga att branschen är i desperat behov av en tydligare styrning och högre professionalisering.

Borde ha samma rättigheter

Som personlig assistent kan jag ha tur att få en assistansberättigad som är mån om sina anställda och visar respekt för att hen själv också utgör min arbetsmiljö. Men är det rimligt att hela ansvaret för min arbetssituation och min anställningstrygghet ligger i händerna på den individen? Nog borde väl jag ha samma rättigheter på arbetsmarknaden som resten av de svenska löntagarna?

Som personlig assistent med en privat arbetsgivare har jag 14 dagars uppsägningstid och det krävs inget sakligt skäl för att jag ska få gå från min anställning. Lagen om anställningsskydd gäller inte mig. Jag ska vara ett stöd i alla sysslor som den assistansberättigade vill utföra. Men det är inte meningen att jag ska klippa gräset, passa barnbarnen eller gå ut med hunden när hen tittar på teve. Hen ska vara delaktig i aktiviteterna. Den som ifrågasätter riskerar att sägas upp utan vidare. Därför är det extra viktigt att jag har samma anställningstrygghet som alla andra på arbetsmarknaden. När relationen mellan assistent och assistansberättigad är god hamnar man lätt i gränslandet mellan det professionella och det vänskapliga, vilket också gör det svårt för många att säga ifrån.

Tvära kast

Trots att jag har en (om än otrygg) tillsvidare-anställning, får jag inte månadslön, utan betalas per timma utifrån hur mycket mitt stöd har efterfrågats. Svårigheten i att planera min ekonomi är uppenbar. Mitt schema kan ändras med mycket kort varsel, vilket gör det svårt att planera för familjeliv och andra intressen.

Jag får aldrig lämna min arbetsplats, jag har inga raster. Om min assistansberättigade har ständig tillsyn ska jag hålla ögonen på hen utan avbrott, även när jag har måltidsuppehåll eller går på toa. När jag har jour på natten får jag 25 procent av min lön, cirka 25 kr i timman, även om jag är vaken och arbetar. Vem vill vara borta från sin familj både kväll och natt för en ersättning på ett par hundra före skatt?

Det sägs att personlig assistans är en småföretagarbransch, som man inte kan ställa samma krav på som på stora företag. Men 40 procent av Försäkringskassans ersättning betalas ut till assistansbolag med över 500 anställda, och ytterligare 40 procent till företag med mellan 100 och 500 anställda. Störst är Humana group och Frösunda omsorg, de senare med riskkapitalgruppen HG Capital som ägare. De stora dominerar alltså och borde kunna erbjuda samma löner och arbetsvillkor som de kommunala utförarna.

Här är våra krav

Nu ska Kommunal enas med Vårdföretagarna och KFO om nya kollektivavtal för medlemmarna inom privat personlig assistans. Vi kräver då:

* Att lägstalöner och ersättningar ska höjas i nivå med löneökningarna.

* Stärkt anställningstrygghet och minst en månads uppsägningstid. Vårdföretagarna vill ta bort uppsägningstiden helt och hållet!

* Att regeln om enskild överenskommelse utgår. Arbetsgivaren ska inte kunna strunta i att betala ut ersättningar genom ”all inclusive-avtal” med anställda. Redan i dag går vi ofta miste om utlägg som vi gör för p-avgifter, biljetter etcetera som vi betalar med egna pengar då vi är ute med den assistansberättigade för att utföra hens ärenden.

* Den som anställs för minst en månad ska också få fast lön för hel månad.

* Begränsningar för användande av jourtid.

Utbildning ett krav

För att höja professionaliseringen av branschen och yrket tycker Kommunal att tjänsten ska utföras av utbildad personal. Anhörigassistansen bör också minska till förmån för professionell assistans.

På samma sätt som de assistansberättigade ska ges möjlighet att få leva som alla andra, måste de personliga assistenterna ges möjlighet att få arbeta som alla andra.

Linda Wiberg

regionalt fackligt ombud

Kommunal Väst