Verkligheten är Alliansens problem

Samtidigt som Liberalerna bråkar internt är det fortsatt oroligt inom Alliansen. Partierna är oeniga om både en gemensam budget och hur man ska hantera Sverigedemokraterna, skriver Jesper Bengtsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Partiledarstriden i Liberalerna rasar vidare. Det är på flera sätt uppfriskande att ett etablerat parti klarar av att hantera att en sittande partiledare blir utmanad.

I de flesta andra partier hade det varit ett tecken på stor inre kris.

Men sammantaget är konflikten ändå en spegel av de problem den borgerliga Alliansen står inför. Birgitta Ohlssons utmaning handlar uttalat om att Liberalerna inte har kunnat växa, samtidigt som Centern gjort det.

En frihetlig liberalism har blåst över partiets huvud, men gått till ett annat borgerligt parti. Och samtidigt som Liberalerna bråkar internt är det fortsatt oroligt inom Alliansen.

Nyligen såg de ut att enas om att stoppa några symboliska skattehöjningar som regeringen föreslår, men bara någon dag senare var de på nytt oeniga om huruvida de borde lägga fram en gemensam budget eller inte.

ANNONS

Minst lika oeniga är de om relationerna till Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna vill förhandla med dem i riksdagen. Centern säger att de utesluter samarbete, men det går inte begripa vilket trovärdigt regeringsalternativ Annie Lööf föredrar.

I Ekots lördagsintervju tidigare i år upprepade hon sitt mantra om att hennes mål är en alliansregering som kan regera utan stöd av Sverigedemokraterna. På frågan vilket alternativ hon såg framför sig om Alliansen blev mindre än det rödgröna blocket svarade hon: En Alliansregering.

Lööf menade att en sådan borgerlig regering skulle kunna regera genom att förhandla med Socialdemokraterna.

Det skulle möjligen vara tänkbart. Men den avgörande frågan är hur en sådan regering skulle uppstå?

Det är nog faktiskt alldeles otänkbart att Socialdemokraterna som riksdagens största parti skulle rösta fram en Alliansregering i minoritet. Lööf skulle med andra ord behöva stöd av Sverigedemokraterna för att bilda en regering som sedan (enligt hennes önskescenario) skulle regera med stöd av Socialdemokraterna.

Trovärdigt?

Nej, knappast. Mer en retorisk undanmanöver för att slippa ta tag i den riktigt svåra frågan: Sverigedemokraterna är så stora att de kommer bli vågmästare, och sannolikt förbli det under lång tid så länge blockpolitiken består.

För partier som Liberalerna och Centern är det enda rimliga i det läget att sluta betrakta Alliansen som något Gud planterat på jorden och nedtecknat för människorna på en gedigen stentavla.

ANNONS

Där har Liberalerna varit mer tydliga. Björklund har faktiskt öppnat för att bilda regering med Löfven.

Men för att det ställningstagandet ska spela någon roll måste mitten i svensk politik bli större. Liberalerna måste växa. Det har Birgitta Ohlsson rätt i. Om hennes partiledarskap skulle få den effekten är en annan fråga.

Jesper Bengtsson

chefredaktör Tiden Magasin

ANNONS