Bästa Stefan Löfven (S), Lena Hallengren (S) och Magdalena Andersson (S)!
I den bästa av världar skulle jag skriva och tacka för er insats nu. Det har ju gått ett och ett halvt år sedan jag hörde av mig till er; med vrede, uppgivenhet och vädjan om krafttag för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva trygga och innehållsrika liv på sina villkor. Men tyvärr är det inte alls läge för det, jag känner mig inte ens säker på att vi nått botten.
Utredningen om assistansen är klar. Rapporten briserade som en bomb i ansiktet på oss. När ni i valrörelsen i sista stund gav oss en smekning med ett ”det ska vara stöd efter behov” så visade rapporten att andra handen ännu kan slå.
Låt oss säga att det ju knappast var en utredning som ställde den enda egentligt viktiga frågan: Varför har jämlikhet och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning inte uppnåtts ännu?
När ni i valrörelsen i sista stund gav oss en smekning med ett ”det ska vara stöd efter behov” så visade rapporten att andra handen ännu kan slå.
”Den som har rätt till personlig assistans ska få det”, så sa du under valrörelsen Stefan. Problemet är ju att i dag är det inte längre så många som har just ”rätt till personlig assistans”. Det har ni medverkat till! Åtta av tio som söker personlig assistans för första gången får avslag. 1 648 personer eller tio procent har förlorat den statliga assistansen mellan 2015 – 2018. Socialstyrelsens granskning visar att personer som har fått statlig assistans ersatt av kommunal assistans får 25 procent färre timmar. Över 700 personer har inte fått någon assistans alls.
Ofrivillig husarrest
Det är människor som hamnar i innehållslösa liv och ofrivillig husarrest, då deras möjlighet att leva fria liv inskränks kraftigt. Människor som känner sig som bördor gentemot anhöriga då de måste be om hjälp för att klara det mest grundläggande. Vuxna som får flytta hem till sina pensionerade föräldrar. Människor som mår allt sämre på grund av en oviss framtid utan möjlighet att leva liv som andra. Omänskligt och outhärdligt!
Upplevelsen är att mattan jag står på kan ryckas undan och mitt fall kan bli än mer begränsande för mig än det som jag var med om i skidbacken för 25 år sedan då jag bröt nacken och blev förlamad.
Bara luftslott
Jag hör vad ni säger, ni har agerat. Tidigare i år skickade ni en promemoria om lagändring, där ni föreslår att andning och sondmatning ska vara så kallade grundläggande behov och alltså ge rätt till assistans. I veckan kom beskedet att ni justerar budgeten för att täcka de ekonomiska effekterna av detta. Det låter jättebra och många tror att ni har dragit i handbromsen och att den som har en funktionsnedsättning kommer att få hjälp nu.
Men det är ett luftslott! Det löser ytterst lite för ytterst få. Ni måste agera också på den dom från 2009, som fastslog att hjälp som berättigar till assistans också måste vara integritetsnära.
Nej, det fungerar inte så, att våra hjälpbehov dunstar om ni låter assistansen bli ett otillräckligt ingenting.
Låt oss gestalta domens effekter genom att granska det grundläggande behovet På- och avklädning. Hjälp med ytterkläder och skor anses inte vara grundläggande behov eftersom sådan hjälp inte kräver kontakt in på bara skinnet. Endast underkläder och ”innekläder” ger rätt till assistans.
Vem ska göra det då? En barmhärtig samarit? En snabb rundringning skulle ge en indikation på att folk skulle uppleva det intimt att ge sådan hjälp till en främling med någorlunda krum kropp. Hur känns det då inte att be om och få? Vem är klädd och klar för att lämna hemmet utan jacka och skor? Står ni i talarstolen i Riksdagen i strumplästen kanske?
Ge stöd efter behov på riktigt
Nej, det fungerar inte så, att våra hjälpbehov dunstar om ni låter assistansen bli ett otillräckligt ingenting. Så gör någonting! På Socialdemokraternas webbsida kan jag läsa: ”Vi tror på alla människors lika värde och rätt. […] Vi vill skapa ett jämlikt samhälle där alla – inte bara några – kan känna frihet, trygghet och framtidstro. I vårt Sverige hålls ingen tillbaka, och ingen lämnas heller efter.”.
Se nu till att de fina orden står i relation till de insatser ni gör, innan vi bokstavligt talat dör här. Sätt P för domen från 2009 och se livet som en helhet som kan och bör levas fullt ut, jämlikt och självbestämt! Ge stöd efter behov, på riktigt!
Anders Westgerd
verksamhetsledare, GIL