En av bibelns mest kända berättelser handlar om en kvinna som begått äktenskapsbrott. Fariseerna, den tidens auktoriteter och skriftlärda har samlats runtikring denna förtvivlade kvinna. Väl medveten om vad hon gjort och hur sådant straffas, med döden, inväntar hon sitt öde. Berättelsen får dock sin vändning då Jesus säger ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen” varpå alla som samlats i folkhopen en efter en går därifrån. De äldsta först, står det.
Syndabockar är och har varit ett uråldrigt sätt att hantera människors synder. Genom en offerritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan offrades eller drevs ut i öknen.
Skulden hos någon annan
I mitt facebookflöde ser jag människor som inte uppdaterat sina statusar på flera månader, kanske år, som plötsligt väcks till liv. Det delas fördömanden kors och tvärs om detta djur, detta monster. Må han brinna i helvetet! Att Paolo Roberto likt syndabocken fördrivits ut i öknen är inte mer än rätt, menar man. Att syndabocken egentligen är till för dem som fördriver den glömmer vi bort. Att kunna peka på någon annan och säga ”Det var du! Inte jag!” ger oss en stunds frid och en förvissning om att synden och skulden hör hemma hos någon annan.
Brott och straff är uråldriga teman som varje samhälle i varje tid får ta ställning till. Skamstraffet, som förr innebar offentlig förnedring av en brottsling, avskaffades i Sverige år 1864. Det ansågs inte värdigt en rättsstat att dra sig med sådana metoder. Människors lik i garderober må vara skrämmande, men ännu mer skrämmande är det urholkning av dessa rättsprinciper som börjat ske i Sverige. Många är de stenar som haglar och alla tycks vi rena från synden.
Charlotte Hedberg, Teolog